Livet är fantastiskt, inte sant? Då tänker jag framförallt inte på livsinnehållet – vilket de flesta kanske gör – det vill säga upplevelserna i livet eller livssituationen, utan på det faktum att vi lever.
De upplevelser vi har och de situationer vi är med om är av skiftande innehåll. Så kallade positiva, njutningsfulla upplevelser varvas med smärtsamma. På annat sätt kan det inte vara i den värld vi för tillfället lever i; den värld vi har varit med om att skapa och är på god väg att förinta. Däremot är det ett mirakel att vi lever, och ingen kan egentligen förklara hur det gick till och vad livet är.
Av vetenskapsmännen har vi fått höra att alla livsformer vi känner till är uppbyggda av organisk materia, av molekyler och atomer. Ur materiell synvinkel är vi alla en samling atomer. Samtidigt är det självklart att vi är någonting mer. Vi ser inte oss själva som en materiesamling och vi betraktar inte våra nära och kära som sådana heller. Vi besitter egenskaper och förmågor som vilken materiesamling som helst inte kan ha. De materiesamlingar som utgör våra kroppar har liv, och som separata livsenheter har vi alla unika egenskaper, det som utgör vår särart och som gör att vi kan skilja den ena individen från den andra.
Hur det kommer sig att viss materia har liv, så som vi uppfattar det, medan annan inte har det kan vetenskapen inte förklara på ett tillfredsställande sätt. Självklart finns hypoteser och teorier, men de kommer inte åt livets essens.
Big bang-teorin visar att all materia i vårt universum sannolikt har uppstått ur en enda punkt i en jätteexplosion. Och Darwins idéer om det biologiska livets utveckling på vår planet innebär att livet har ett gemensamt ursprung, allt liv är besläktat och att det fortsätter att utvecklas. Men varför har livet uppstått?
Vetenskapen är i färd med att beskriva hur formaspekten av tillvaron ter sig – hur den är uppbyggd och vilka byggstenarna är. Men den har väldigt svårt att greppa livet självt, det som är hela poängen med att materien har organiserats så förnuftigt som den har gjort så att liv har kunnat uppstå.
Ateisterna säger att materien måste ha en förmåga att organisera sig själv så att liv uppstår. En intelligent organisering av materia, vilket våra kroppar är, skulle alltså uppstå ur någonting som saknar intelligens. Hur det ska kunna ske är dock obegripligt, och ingen har mig veterligen kunnat skapa någon som helst form av liv på konstgjord väg. De framsteg som på senare tid har skett inom gentekniken, där man lyckats få en cell att reproducera sig ur ett modifierat DNA, innebär inte att man lyckats skapa nytt liv. Det handlar istället om att förändra ett redan existerande liv.
Man talar i det här sammanhanget om slumpen. Det är den som ligger bakom livet. En hel räcka lyckliga omständigheter ska ha gjort att liv på ett mirakulöst sett uppstått ur den ”kemiska soppa” som fanns på jorden för miljarder år sedan. Och sedan sätter Darwins utvecklingslag igång och ser till att ur de encelliga organismer som från början fanns har uppstått det myller av intelligent liv som det nu gör på vår jord. Det är en fantastisk utveckling, eller hur? Jag undrar bara hur stor sannolikheten är för att det ska ha skett av en slump, alltså av sig själv, om det nu går att räkna ut någonting sådant?
Är det då inte rimligare trots allt att förutsätta att det finns någon typ av intelligens ”bakom” det skapade. Hur otroligt även det verkar så förefaller det mig vara ännu otroligare att det liv vi själva kan uppleva och iaktta skulle ha uppstått av sig själv, utan vare sig avsikt eller mål.
