Enligt teologerna finns det både avsikt, mål och en intelligent skapare bakom den manifestation som vi kallar universum, och även bakom livet på vår planet. Det källmaterial de kristna teologerna använt sig av är den kanoniserade bibeln. Enligt dem är det skaparens ord som finns nedtecknade i bibeln, eller åtminstone hans sons ord. Det som finns i bibeln är sanningen och hela sanningen, det vill säga egentligen allt vi behöver veta om livet och oss själva. Att bibeln inte kan vara bokstavligt sann verkar de flesta tänkande människor numera vara överens om. Det blir allt svårare att tro på till exempel jungfrufödsel. Men hur ska då bibeln tolkas, om nu sanningen finns i den uttryckt i symboler, liknelser eller på annat sätt? Det här är fortfarande ett stort problem för teologerna som inte är överens. Däremot förenas de i övertygelsen att Gud existerar, och de kristna mystikerna vittnar om att de kan uppleva Guds närvaro.
Inte heller filosoferna är överens om vad livet är, hur det har uppstått, om det finns något slutmål, och om det finns någon djupare mening. Tendensen tycks vara att filosofin blir mer och mer specialiserad, liksom all övrig vetenskap. De stora universalgeniernas tid verkar vara förbi. Och att filosofera över så stora saker som livet självt låter sig nog inte göras längre inom den akademiska filosofin. Det närmaste vi kommer är kanske existentialismen, om den fortfarande är gångbar. Men inte heller den har egentligen några svar, utan mest frågor.
Men konsten då? Kan svaren på livets gåta finnas inom den? Många konstnärer har, liksom mystiker och andliga förkunnare, vittnat om den förundran, vördnad och känsla av helighet de upplevt inför livet. De har på olika sätt försökt uttrycka sina upplevelser av livets mysterium genom målning, skulptur, poesi eller musik, för att nämna några av konstformerna. När det fungerar som bäst blir man onekligen förflyttad ur tid och rum, bildligt talat, till en annan värld där harmoni och frid råder. Ett exempel av många är Bachs fugor, som kan fungera som katapult till högre världar.
Likheten mellan en konstnärlig skönhetsupplevelse och mystikernas upplevelse av guds närvaro är ingen tillfällighet. Bägge handlar om förmågan att genom känslolivet höja sig upp till de mest upphöjda och förfinade känslotillstånd vi känner till. Den som har upplevt det vet vad jag talar om. En sådan upplevelse kan vara en språngbräda över till det andliga, det som den här boken kommer att handla om. Då vet man att livet är någonting fantastiskt och outgrundligt (outgrundligt åtminstone på människans nuvarande utvecklingsstadium). Då vet man också att livet kan vara någonting helt annat än det vi blir uppfostrade till att bli i dagens samhälle, och att meningen med livet måste först och främst vara att förverkliga denna potential till sant liv.
Det tycks alltså som om mystikern och konstnären skulle ha lättare för att tränga igenom till upplevelsen av livets mysterium än vetenskapsmannen, filosofen och teologen. Men det är nog inte hela sanningen. Det har visat sig att många vetenskapsmän trots sin intellektuella och materialistiska skolning har idéer och tankar rörande existentiella frågor som liknar dem som konstnärer och mystiker har. Även de främsta vetenskapsmännen kan överväldigas av livet. Einstein har till exempel uttryckt sig på sätt som inte är främmande för mystiker eller moderna andliga utövare. Men på den vardagliga nivån är intellektet tillsammans med alla lägre emotioner det som verkligen hindrar oss från att uppleva det fantastiska med livet.
Andliga lärare brukar tala om att intellektet står i vägen för varandet – upplevelsen av enhet med livet och allt levande. Det är den stora sjukdom som mänskligheten lider av i vår tid, och som hindrar många vetenskapsmän, teologer och filosofer att utgrunda vad livet är. Istället fastnar de i intellektuella begrepp och resonemang som inte sällan leder till dogmer – trossatser som inte får ifrågasättas. Då reduceras livet till att bli innehållet i begreppen eller dogmerna och den nödvändiga öppenheten går förlorad. Risken finns alltså att tolkningen av verkligheten blir verkligare än verkligheten själv.
Det andlighet handlar om blir då att så att säga tysta intellektet. Uttryckt på det sättet låter det kanske inte så lockande. Om vi tystar intellektet blir vi då inte oförnuftiga? Så behöver det inte vara. Vi ska förstås använda vår tankeförmåga när den krävs, men inte annars. Som det är nu har intellektet – tillsammans med det lägre känslolivet, begär och drifter – tagit över fullständigt och dominerar oss. Därför är det av yttersta vikt att vi i vår tid hittar avstängningsknappen så att vi kan bli herrar över våra liv.
De som har förmågan att uppleva livets mystik och outgrundlighet blir i regel mer ödmjuka människor. De börjar inse sin egen obetydlighet och att det är väldigt lite vi egentligen vet om oss själva och livet. En som hade insett detta och ihåligheten i människans inbillade förträfflighet var Sokrates. Han retade gallfeber på Atens invånare genom att fråga ut dem om vad de visste om de stora filosofiska frågorna så som: vad är godhet, kunskap och sanning. Sokrates avslöjade dem med att tro att de visste svaren, när de i själva verket inte gjorde det. Han kallades för den visaste mannen därför att han visste att han ingenting visste om det som är någonting värt att veta. En annan av våra stora tänkare, Bertrand Russell, lär ha formulerat en snarlik insikt på ett lite annorlunda sätt:
Felet med världen är att de dumma är så tvärsäkra på allting – och de kloka så fulla av tvivel.
Har man kommit så långt att man inser att det man hittills lärt sig i stort sett är värdelöst när det gäller att få svar på de stora frågorna om livet, finns också förutsättningar att kunna få svaren. Då kan man bli vad jag kallar för andlig sökare eller sanningssökare. Att vara sanningssökare är inget man kan utbilda sig till eller en titel som man kan förvärva. Det bör heller inte vara en identitet; något som jaget skapar av trygghetsskäl och som lätt kan bli till en livsstil. Istället är det frågan om ett inre tillstånd.
I den här boken ska jag utforska vad det innebär i praktiken att bli sanningssökare. Jag kommer också att titta närmare på frågan hur vi kan komma i kontakt med Sanningen om livet, om det nu finns något sådant. Och går det att slå fast vad meningen med våra liv är, och kanske även att formulera levnadsregler?
