Jag nämnde i inlägget 7 maj 2016 att
nyckeln till högre medvetande, enligt Gurdjieffs lära, är att göra
en ansträngning av rätt slag. Denna ansträngning behövs för att
tillföra nödvändig energi till organismen. Under vissa
förutsättningar kan då människan höja sig upp till ett högre
medvetandetillstånd. Detta inlägg handlar om vilka dessa
”förutsättningar” är.
Enligt Gurdjieff är en av de
huvudsakliga kännetecknen som den vanliga människan uppvisar att
hon så gott som ständigt är identifierad. Det betyder att
uppmärksamheten är uppslukad av det som för tillfället pågår i
det yttre eller inre: sinnesintryck, händelser, samtal, känslor,
tankar med mera. I det identifierade tillståndet kan hon förlora
sig i vilken liten detalj som helst. Då försvinner alla
proportioner; delen kan bli viktigare än helheten.
Ett annat sätt att beskriva detta
fenomen är att säga att människan ”förlorar sig själv”; hon
så att säga ”blir” det hon identifierar sig med. Människan
försvinner iväg i dagdrömmeri eller är så uppslukad av till
exempel ett vardagligt problem att hon inte ens minns vad hon nyss
gjorde. Autopiloten kopplas på och till synes rationella handlingar
utförs i ett slags halvt sovande tillstånd.
Först i efterhand, när man befinner
sig i ett mer medvetet tillstånd, förundras man över att man till
exempel lyckats köra bil från jobbet till hemmet, utan att ha några
direkta minnen av bilfärden. Gurdjieff och Ouspensky går så långt
att de påstår att hela historien görs av människor som sover. En
nutida populärkulturell yttring av detta faktum (för det mesta omedveten) är de många filmer som
görs om zoombies, det vill säga levande döda.
Ett av de största hindren för att
kunna höja medvetandetillståndet är denna tendens till
identifiering. Här är Gurdjieff och Ouspensky i gott sällskap av
till exempel Eckhart Tolle. Enligt Tolle utesluter identifiering
tillståndet av ”space consciousness”, som han kallar det
eftersträvansvärda medvetandetillståndet för.
En förutsättning för att kunna undgå identifiering är att man har kontroll över
uppmärksamheten. Utan denna kontroll faller vi oundvikligen in i
identifiering och sömn. Att det förhåller sig på detta sättet
kan vi konstatera genom att observera oss själva. Det är endast
genom självobservation som vi kan övertyga oss om att vi normalt
sett inte minns oss själva. Den instinktiva attityden är nämligen
att vi visst minns oss själva. Här bedrar vi oss själva ständigt,
enligt Gurdjieff. Det tar oss emot att erkänna att vi är omedvetna.
Kontentan av ovanstående resonemang är att vi för att vakna upp och därigenom nå ett högre medvetandetillstånd behöver anstränga oss att minnas oss själva. För att kunna nå målet måste vi ständigt ha detta för ögonen, ungefär som en idrottare som fokuserar på att till exempel hoppa över ribban. Svårigheten är att vi hela tiden tycks glömma bort detta, vi "faller i sömn".
Den paradoxala situationen tycks infinna sig att för att kunna minnas oss själva måste vi redan ha en viss självmedvetenhet. Utan denna skulle vi ideligen befinna oss i sömn. Gurdjieffs lösning på detta problem var att ständigt utsätta sina lärjungar för överraskningar och hårt arbete som skulle göra det omöjligt för dem att somna. Ett alltför bekvämt liv är alltså ur denna synvinkel inte att rekommendera. Problemet är att vi inte gärna utsätter oss för ansträngande eller rent av obehagliga situationer. Därför betonade Gurdjieff behovet av en skola.
En fråga som inställer sig är om
alla människor kan vakna upp och nå högre medvetandetillstånd.
”Nej”, svarar Gurdjieff och Ouspensky. Inte alla. Även om många
i teorin har denna möjlighet så är det i praktiken endast få som
är i stånd att inse att de sover och är beredda att göra de
ansträngningar uppvaknandet kräver.
”Först måste människan vara
beredd, måste förstå sin belägenhet; sedan måste hon ha
tillräcklig energi och en tillräckligt stark önskan att kunna göra
sig fri.” (Ouspensky: Fjärde vägen, sidan 55)