Människans utvecklingsstadier, del 3

Det organiska livet på jorden har enligt vetenskapen funnits i cirka 4 miljarder år. Under den tiden har livet utvecklats – vetenskapen kallar denna utveckling för evolutionen – till att uppvisa en mångfald av former och arter.

Vetenskapen säger att den mänskliga arten är en relativt sen skapelse; inte mer än cirka 200 000 år (Homo sapiens). Enligt esoteriken är människan mycket äldre än så (men det ligger utanför det här inläggets ramar att gå närmare in på detta).

Att allt liv på jorden har ett gemensamt ursprung kan både vetenskap och esoterik vara överens om. Vårt DNA är till exempel till stora delar identiskt med de högre djurarternas. Ett annat slående exempel är hur lika foster av djur och människa är. Till och med en fisks foster är vid ett visst stadie svårt att skilja från en människas.

Även i beteenden finns stora likheter. Ett litet barns tittut-lekar fungerar lika bra med lekfulla katter. Vi kan alltså konstatera att det finns stora likheter både organiskt och beteendemässigt hos djur och människa, och att det måste finnas en grund för dessa. Vetenskapen hänvisar till evolutionen. Esoteriken har en åtminstone delvis annan förklaring.

Esoteriken säger att varje inkarnation (det är monaden som inkarnerar) börjar med en rekapitulering av den utveckling som livet genomgått för den specifika livsformen. I fosterstadiet genomgås de stadier mänskligheten har gemensamt med djuren. Efter födelsen börjar den utveckling som är specifik för människa, och därmed blir hon alltmer olik djuren.

Man kan allmänt säga att ju längre livet pågår desto mer differentierat blir det. Detta gäller alltså både kollektivt och individuellt. Mänskligheten som kollektiv genomgår utvecklingsstadier. Varje individs inkarnation är därför en individuell genomgång av de stadier som är gemsamma för mänskligheten.

Men samtidigt som utvecklingen är kollektiv är varje individs inkarnation en individuell resa. Vi har kommit olika långt på denna väg. Vid en viss tidpunkt i den aktuella inkarnationen har individen kommit till den punkt som motsvarar dess uppnådda nivå i tidigare inkarnationer. Då kan man säga att livet startar ”på riktigt”. Fram till dess har livet varit en repetition av det man redan varit med om och bemästrat. Nu ger man sig ut på tidigare okända vägar.

Det ovanstående är en allmän schematisk beskrivning av medvetenhetsutvecklingen, så som den enligt esoteriken går till. I verkligheten är det mer komplicerat. Enligt Laurency är det inte säkert att man i den aktuella inkarnationen når upp till sin egentliga nivå. Det beror på miljön: uppväxtförhållanden, föräldrar, kamrater med mera. Det kan även finnas karmiska orsaker.

Människans utvecklingsstadier, del 2

Föregående inlägg handlade om en central idé inom esoteriken: idén att människan går igenom olika utvecklingsstadier. Livet har en riktning; utvecklas åt ett speciellt håll, och det är mot större medvetenhet, och därigenom större makt. Esoteriken hävdar även att det förutom en kollektiv utveckling hos mänkligheten som art även finns en individuell medvetenhetsutveckling.

I allt liv ligger förborgat, liksom i ett frö, möjligheter till utveckling som vi i dagsläget inte är medvetna om. Vidare så är kosmos som helhet inrättat för att underlätta medvetenhetsutveckling. Det finns alltså möjligheter inom och krafter utanför människan som verkar åt samma håll; som möjliggör utveckling. Utan dessa samverkande krafter skulle medvetenhetsutveckling inte vara möjlig; det är en av hörnstenarna inom esoteriken.

Vi är långt ifrån att vara fullkomliga människor som kollektiv betraktat. Men tids nog, efter årmiljoner, kommer mänskligheten att ha utvecklats till att bli fullmogna (om vi nu inte innan dess har förintat oss själva genom att förstöra livsmöjligheterna på jorden). Då har vi nått gränsen för vad som är möjligt inom det mänskliga riket och kan gå vidare till nästa rike. Som nämndes i föregående inlägg är det monaden som ”går vidare”, det är monaden (mikrokosmos) som är människan. Våra kroppar och personligheter är tillfälliga medan monaden är evig.

För att komma vidare till nästa rike, som jag inte kommer att säga mer om här, måste mänskligheten gå igenom vad som kan kallas för utvecklingsstadier. Stadierna kan särskiljas ifrån varandra genom graden av medvetenhet som människan uppvisar och vilka beteenden medvetenheten tar sig uttryck i. Det finns med andra ord en hel serie av stadier som mäniskan och mänskligheten som helhet måste ta sig igenom; från mest primitiva till det med störst fullkomning.

Begrundar man vad som hittills sagts och drar ut konsekvenserna kommer man fram till ett par förbluffande slutsatser. För det första är allt liv underkastat samma utvecklingsplan. Målet är detsamma även om vägen dit naturligtvis kan skilja sig mycket åt. Tack vare den individuella utvecklingen kommer allt liv en gång att ingå i högsta kosmiska rike som självmedvetna individer. Monaden är garanterad högsta medvetenhet, kärleksfullhet och makt; även om det kan komma att ta nästan oändligt lång tid.

Medvetenhetsutveckling är möjlig bland annat tack vare de livslagar som finns i kosmos. Jag har i tidigare inlägg nämnt ett par av dem: skördelagen och lagen om alltings återfödelse. Men det finns fler och enligt esoteriken blir en del av dessa lagar betydelsefulla först när människan gör allvar av sitt liv; när hon bestämmer sig för att leva för allt livs utveckling.

Människor runt omkring oss kan befinna sig på olika utvecklingsstadier; ha hunnit olika långt på sin livsvandring. En individ på ett visst utvecklingsstadie känner, tänker och agerar annorlunda än en individ på ett annat stadie. Utan kännedom om utvecklingsstadierna finns ingen bra förklaring till dessa skillnader som är så uppenbara i vardagen och heller ingen förståelse för både de möjligheter och svårigheter som är förbundna med varje utvecklingsstadie.

Vi går alla en både kollektiv och individuell utvecklingsväg i samspel med kosmos. Trots alla de skillnader i erfarenheter och livsöden som individerna (monaderna) är med om blir i slutändan ”allt mycket gott”. Martinus talar i detta sammanhang om det ”behagligt goda” och det ”obehagligt goda”. Oavsett vad vi är med om och de skenbara orättvisor som temporärt kan finnas så ska vi alla en dag nå slutmålet och där vara jämlikar. Garanten för detta är de lagar som genomsyrar kosmos.

Människans utvecklingsstadier, del 1

Den här gången tar jag upp ett ämne som jag bara delvis tidigare har berört, och då på ett mycket ofullständigt sätt. Det handlar om idén att människan går igenom olika utvecklingsstadier.

Själva idén är mycket gammal (precis som alla andra fruktbara idéer). Den har funnits i andliga kretsar och inom esoterik sedan urminnes tider. I våra dagar finns det även spår av den inom vetenskapen, i bland annat utvecklingsläran. Tanken är där att allt liv utvecklas i samspel med naturen till att bli alltmer livsdugligt och fullkomligt.

Inom esoteriken ligger fokus inte på livets utveckling i materiellt avseende utan på medvetandets utveckling. Vetenskapen har kunnat spåra biologiska förändringar hos människan och andra livsformer, men inte förändring i medvetenhet (förutom på ett indirekt sätt genom arkeologiska fynd med mera).

Det som är speciellt (och kontroversiellt) med esoteriken är att den inte bara hävdar att medvetenheten förändrats kollektivt över tid, utan även individuellt. Det vill säga att vi var och en av oss har en historia av förflutna liv som sträcker sig långt bakåt i tiden, och att man om man kunde studera hela serien av inkarnationer skulle kunna urskilja en höjning av medvetenhetsnivån.

Livet har alltså en riktning; utvecklas åt ett speciellt håll, och det är mot större medvetenhet, och därigenom större makt. Slutmålet för allt levande är en allt omfattande totalmedvetenhet med förmåga till fullkomlig kärlek, vishet och allmakt.

Men ovanstående vision innebär även att människan, så som vi nu känner henne, inte är evolutionens slutmål – skapelsens krona – som vetenskapen gärna vill få oss att tro. Det mänskliga livet här på jorden är bara ett genomgångsstadie. Men om den mänskliga livsformen bara är ett genomgångsstadie: För vem är människan ett genomgångsstadie, vad är det för liv som använder den mänskliga formen?

Pythagoras kallade livets kärna – det som vi egentligen är – för monaden. Vi människor, och allt annat liv, är monader. Monaden är enligt Pythagoras minsta möjliga punkt i urmaterien och har potentiellt sett både medvetenhet och vilja. Ett annat klassiskt sätt att benämna den människans kärna som vi egentligen är, är att kalla den för mikrokosmos.

Skall man kunna förstå idén om människans individuella utveckling över tid är det alltså viktigt att skilja mellan människan som personlighet och monad. Personligheten föds och dör här på jorden och har en för oss överblickbar existens. Monaden eller mikrokosmos har enligt esoteriken ett evigt liv. Personlighetens uppgift är att vara det verktyg för monaden som möjliggör livserfarenheter och därmed utveckling.

Av olika anledningar som jag inte kan gå in på här, så har personligheten en så pass begränsad livslängd att många personligheters liv behövs för att monaden skall kunna ta sig igenom det mänskliga riket. Reinkarnation betyder enligt det esoteriska tankesystemet att monaden behöver ikläda sig nya höljen (kroppar), efter att de gamla blivit avlagda, för att kunna få de nödvändiga egenskaper som krävs för att ta sig vidare till högre riken.

Tiden i människoriket kan därför beskrivas som en utvecklingsväg från relativ ofullkomlighet till fullkomlighet; från okunnighet, hat och vanmakt till visdom, kärlek och handlingskraft. På vägen genomgår människan olika urskiljbara stadier som motsvarar uppnådda förmågor och utvecklade egenskaper. Hur denna väg ser ut, så som den beskrivs inom esoteriken, ska jag återkomma till i kommande inlägg.

Konflikten mellan intellekt och medvetenhet

I föregående inlägg konstaterade jag att intellektet inte kan förstå medvetenheten. Det har att göra med att intellektet är en funktion som är inriktad på de två andra aspekterna av tillvaron: rörelsen och materien. Men det är inte kört för oss. Det finns också en indirekt möjlighet att förstå mer om själva medvetenheten än vad vi vanliga dödliga gör idag.

Den möjligheten ligger enligt esoteriken i att vi kan uppnå ett högre medvetandetillstånd; ett tillstånd som kallas för självmedvetenhet. I ett senare skede väntar ännu högre tillstånd.

Vad är då denna självmedvetenhet? Hur upplevs den?

Till att börja med så är det enklare att beskriva vad vårt vanliga medvetandetillstånd, det så kallade dagsmedvetna tillståndet, inte är. Vi är vanligtvis till exempel inte medvetna om att vi är medvetna. Det kan tyckas paradoxalt och märkligt men vid närmare eftertanke, och experiment, så kan vi bekräfta att så är fallet. Problemet med dessa experiment är att när man bestämmer sig för att observera sitt medvetande så befinner man sig tillfälligt i ett mer medvetet tillstånd. Därför är det lätt att lura sig tro att man alltid är medveten.

Det betyder att ovanstående faktum oftast bara kan bekräftas strax efter att man vaknat upp ur ett mer omedvetet tillstånd. Då inser man att man nyss varit omedveten – ungefär som när man vaknar upp ur en dröm – och att man nu befinner sig i ett mer medvetet tillstånd.

Ett av problemen med att försöka beskriva vad självmedvetenhet är, är att när man försöker göra det så är man vanligtvis inte självmedveten. Det räcker alltså inte med att höja sin vanliga dagsmedvetenhet. Att vara självmedveten är att vara i ett annat tillstånd.

En av de mest påtagliga effekterna av självmedvetande är att både uppmärksamheten och medvetenheten om vad som försiggår starkt ökar. Upplevelsen av vad som pågår både i det yttre och inre blir förstärkt. För min egen del blir det mest tydligt vid meditation eller när jag till exempel koncentrerat lyssnar på musik. Jag kan uppleva det som att jag ”blir ett” med musiken; att jag ”vet” vad nästa ton kommer att bli, även om jag de facto inte gör det.

Man skulle kunna beskriva det som att störande tankar, känslor och annat medvetandeinnehåll plötsligt gör paus. Medvetandet med sin upplevelse höjer sig upp över allt annat och kan skåda ner på det som sker; ett tillstånd som kan upplevas som att vara utanför sin kropp och att studera den utifrån (men det är ändå ingen ut ur kroppen-upplevelse så som det vanligtvis beskrivs). Man blir så att säga transparent för sig själv.

Oftast blir detta självmedvetna tillstånd kortvarigt. Tankarna och känslorna gör sig snart påminda igen och tar över uppmärksamheten, precis som de brukar. Men de självmedvetna tillstånden är tillstånd vars upplevelser man inte glömmer. Ibland har de så stor kraft att de blir startskottet för en ny livsinriktning eller att man kommer in i en existentiell livskris.

Har man väl upplevt det självmedvetna tillståndet så ökar chansen att få uppleva ett sådant tillstånd på nytt. Dessutom blir det lättare att avsiktligt försätta sig i ett sådant tillstånd.

Däremot fortsätter medvetenheten att gäcka intellektet. En positiv konsekvens av självmedvetenheten är att den kan leda till insikten att intellektet inte är allt. Intellektet är bra på sin funktion, men dysfunktionell när den ger sig in på områden där den inte hör hemma. Det finns alltså sådant som ”övergår dess förstånd”.

Det som det sedan handlar om för sanningssökaren som insett intellektets begränsning, är att underordna sig det ”högre vetande” som andliga lärare och esoteriker i alla tider talat om. Vad detta vetande är för något kan du läsa mer om i inägget daterat 7 april 2012. Där beskriver jag hur ett esoteriskt tankesystem skiljer sig från ett system skapat av intellektet. Men jag kommer säkert att återkomma till detta ämne i senare inlägg, och då kanske med fokus på möjligheten att inte bara begripa och förstå i andra hand, utan att ta emot det högre vetandet i första hand – gnosis.

Vad är medvetandet?

Vad är egentligen medvetandet? Hur kommer det sig att vi kan uppleva?

Detta är fundamentala existentiella frågor för sanningssökaren. Frågorna går inte att bortse från och svaren på dem är avgörande för hennes världs- och livsåskådning.

Normalt sett slutar vi att ställa sådana grundläggande ”barnsliga” frågor någon gång i tonåren. Som vuxna är vi upptagna med mer praktiska och ”viktiga” saker. Som sanningssökare inser vi att svaren på dessa frågor är själva nyckeln till förståelse för vad livet är.

Problemet med dessa frågor är att intellektet inte kan besvara dem. Svaren finns inte på intellektets planhalva. Intellektet är utomordentligt på att lösa tankenötter och att klassificera och systematisera objektiva fakta som härrör från den för våra sinnen iakttagbara yttervärlden. Men medvetandet är inte objektivt iakttagbart; det kan vi bara erfara subjektivt.

Detta faktum är själva grunden till den konflikt som filosofer brottats med åtminstone sedan de gamla grekernas tid – konflikten mellan ande och materia. Genom filosofins historia har många försök gjorts att lösa konflikten genom att reducera den ena till den andra. Antingen har anden setts som den primära – som under kristendomens storhetstid – eller också har man ansett att anden (medvetandet) uppstår ur materien. Det senare synsättet dominerar idag, åtminstone i västerlandet och inom vetenskapen.

Esoteriken levererar en annan lösning. Laurency menar, enligt hans tolkning av Pythagoras hylozoik, att tillvaron består av tre likvärdiga aspekter: vilja eller rörelse, medvetenhet och materia. Denna treenighet är evigt giltig och de tre ingående enheterna kan inte reduceras eller uppgå i varandra. De tre aspekterna är närvarande i allt som existerar.

Intellektet är naturligtvis en funktion hos medvetenheten, men det kan inte iaktta själva medvetenheten. Intellektet kan bara iaktta de två andra aspekterna av tillvaron: rörelse och materia.

Andliga lärare och esoteriker i alla tider har försökt att beskriva denna människans belägenhet på olika sätt, ofta med paradoxer och metaforer. Inom till exempel Zenbuddhismen är korta berättelser med olösliga paradoxer på intellektets nivå vanliga.

Hur ska vi då någonsin kunna få grepp om vad medvetenheten är? Enligt esoteriken så finns det faktiskt en lösning på dilemmat. Medvetenheten är inte något som en gång för alla är fixerat och givet; det är något som utvecklas hos livet. Det finns livslagar som garanterar att allt liv till slut ska uppnå ”kosmisk medvetenhet”, det vill säga totalmedvetenhet. Hos männsikan finns alltså potential att bli mer medveten än hon är idag. Inom esoteriken kallas vanligtvis ett sådant tillstånd för självmedvetenhet.

Med självmedvetenheten ökar förmågan att iaktta och förstå hur man själv fungerar. Ibland beskrivs detta som att samvetet vaknar. Vi får för första gången möjlighet att iaktta, inte bara yttervärlden, utan även oss själva objektivt.

Nya förmågor och möjligheter väntar alltså den människa som vaknar upp och bestämmer sig för att ,vad som än händer, bli en sann människa; en människa som blir en medspelare istället för motspelare i livets stora och oändliga spel.