Varför gör vi inte det vi vet att vi ska göra? Del 2

Det som sades i del 1 gäller förstås även för andligt sökande och andlig verksamhet. Många sökare som börjar studera esoterik är mycket entusiastiska och ivriga och är glada för att de äntligen har hittat rätt. Så småningom börjar tvivlen att komma och efter ytterligare en tid har de glömt vad det var som inledningsvis gjorde dem så entusiastiska. Den positiva energi som de ursprungligen hade har nu försvunnit.

Detta är erfarenheter som jag tror många andliga sökare känner igen. Frågan är då hur vi ska göra för att kunna upprätthålla intresset när energin viker av?

För egen del började mitt sökande efter sanningen när jag kom in i en livskris. Krisen var så djup att jag ifrågasatte den jag hade blivit och kände mig främmande inför mig själv. Det var en process som hade startat där jag utforskade både mig själv och letade efter de sanna värden som jag antog måste finnas. Jag sökte alltså efter mitt sanna jag och de sanna värden som jag skulle försöka leva efter. Det här har jag skrivit ganska utförligt om i min bok.

Energin som livskrisen hade genererat var så kraftig att jag var som berusad, eller kanske snarare förälskad, under ett par års tid. Jag läste många nya spännande böcker, gick på föredrag och besökte kyrkor och trossamfund. Allt tack var livskrisen och den energi som hade alstrats. Så länge energin fanns där var det inga problem. Jag drevs vidare av den och gjorde många nyttiga erfarenheter.

Men, så som alltid är fallet, så fanns det en ände även för detta. Energin ebbade ut när jag hade kommit en bit på vägen och det andliga sökandet blivit ett normaltillstånd. Plötsligt hade jag inte den där energivågen som jag kunde rida på. Nu behövdes en ansträngning från min sida för att komma vidare.

Gurdjieff kallar detta för att göra en medveten ansträngning. Vad innebär då det? Jag kan inte gå in i detalj på detta. Den som är intresserad kan själv läsa vidare i förslagsvis Ouspenskys böcker, till exempel Fjärde vägen. Kortfattat innebär det att i rätt tidpunkt göra en medveten ansträngning av ett visst slag så att den nödvändiga energin kan alstras. Lyckas man med det kommer aktiviteten att kunna fortsätta på rätt sätt.

För min egen del har det inneburit att jag i perioder kan falla ifrån mitt andliga arbete, arbetet med mig själv. Jag vet att jag skulle behöva ägna tid åt det men ett inre motstånd har vuxit fram som jag måste ta mig igenom. Det är här den medvetna ansträngningen behövs. Att den är medveten innebär i Gurdjieffs termer att flera av kroppens centra är aktiverade (till exempel både tanke och känsla), och endast de bättre delarna av dem . Lyckas jag med detta når jag det självmedvetna tillstånd jag skrivit många gånger om på denna blogg.

Svaret på varför vi inte gör det vi borde göra, det vill säga hålla den andliga inriktningen, ser alltså ut att vara att en medveten ansträngning måste göras för att övervinna det motstånd som byggts upp. Ofta faller vi till föga och gör inte det som krävs. Det var bland annat för att underlätta detta arbete som Gurdjieff byggde upp sitt andliga skolarbete. Jag kanske kan återkomma till detta i ett senare inlägg.

Varför gör vi inte det vi vet att vi ska göra? Del 1

Bibeluttrycket "Det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag" känner många till (Romarbrevet 7:19). Det finns förstås mycket man kan säga om detta men det jag vill lyfta fram här är frågan varför vi inte gör det goda; det som vi vet är gott och som vi därför borde göra.

I vår tid är det mycket vi tycker att vi borde göra, till exempel leva klimatsmart, gå ner i vikt, bli en bättre förälder, bli en bättre människa överhuvudtaget. Vi måste alla prioritera och välja ut det vi tycker är viktigast och fokusera på det. Men även när vi har gjort det så visar det sig för oss gång på gång att det inte är så lätt.

Den som lyckats banta vet att det är väldigt lätt att gå upp de där kilona igen. Så även om vi är medvetna om vad vi ska göra och vad vi ska undvika att göra för att lyckas så är det inte tillräckligt. Hur kan det komma sig?

En torr förklaring som inte säger så mycket är att motivationen inte är tillräckligt stark. Men varför är inte motivationen tillräckligt stark när ibland till och med ens överlevnad står på spel?

Vi vet att vanans makt är stor. Att bryta med dåliga vanor kan vara svårt. Men när det gäller goda vanor – sådant som vi mår bra av och som alltså tillhör det goda som vi bör göra – borde det därför inte vara några större problem att bibehålla dessa. Men det visar sig att även detta är lättare sagt än gjort.

Man kan tycka att belöningen i form av den uppskattning man antingen ger sig själv eller får från andra borde vara tillräcklig för att vidmakthålla beteendet. Men så är alltså inte fallet. Den mest motiverade och lyckade person i världen kan misslyckas med att upprätthålla sina goda vanor.

Gurdjieff har en intressant förklaring på detta fenomen. Han utgår från något han kallar för sjutalets lag eller oktavernas lag. Den innebär kortfattat att ingen kraft eller verksamhet kan hela tiden verka i samma riktning. Den verkar en viss tid, minskar sedan i intensitet och antingen ändrar riktning eller genomgår en inre förändring. Processen varje kraft eller verksamhet genomgår jämför Gurdjieff med en oktav. I en oktav finns det två ställen där intervallerna minskar, där vibrationen saktar ner. I musikens durskala är dessa intervall mellan tredje och fjärde tonen samt mellan sjunde och åttonde.

De här punkterna kan man beskriva som känsliga lägen där man måste själv tillföra energi för att kraften eller verksamheten ska kunna fortgå i samma riktning som i utgångsläget. Sker inte detta så avviker kraften eller verksamheten. Det innebär till exempel att en författare som sätter igång ett nytt bokprojekt kan initialt vara full av kraft och goda idéer. Projektet går framåt med lätthet och författaren kanske tänker att "det här går ju bra".

När skrivandet närmar sig det första kritiska intervallet händer något. Skrivandet avstannar. Den kraftfulla energin är borta och författaren tappar sin inspiration. Ska författaren kunna komma vidare på den inslagna vägen måste ny energi tillföras. Görs inte detta stannar projektet av eller förändras det på ett sätt så att det inte motsvarar den ursprungliga avsikten. Det är därför böcker ibland börjar väldigt bra men blir sämre mot slutet.

Bevara din andliga inriktning i coronatider

Det har bara gått 2-3 månader sedan vi alla insåg allvaret i situationen, men det känns redan som en evighet. Jag talar förstås om den så kallade coronakrisen. Ingen kan ha undgått att vi numera lever i ett undantagstillstånd. Ingenting är längre som det brukade vara. Det vi alla undrar är hur länge det ska pågå. Och kommer jag själv att klara mig?

Kriser som denna och andra livshotande situationer brukar väcka det sämsta hos människan, men även det bästa. Inledningsvis såg vi hur människor hamstrade bland annat toapapper och pasta. Det här med toapapper har jag lite svårt att förstå. Inte är det väl så att folk bajsar mycket mer under krisen. Eller tror de att all pappersproduktion läggs ner under överskådlig tid? Jag försökte få tag på jäst men det var omöjligt de första fyra veckorna.

Nu har krisen övergått i ett mer permanent tillstånd av försiktighet, ängslighet och många gånger misstänksamhet, irritation och rädsla. Det som gör det hela särskilt svårt är att "fienden" är osynlig. Därför kan man aldrig veta vem man ska akta sig för. Varje människa är en potentiell fara.

Att se sin medmänniska som en potentiell fara är såklart inte bra för det sociala klimatet. Den mänskliga kontakt som vi är så beroende av för det psykiska välbefinnandet ses istället som ett hot mot vår fysiska hälsa. 

Att hålla huvudet kallt i den här situationen är lättare sagt än gjort. Samtidigt är det det enda förnuftiga sättet att agera på. Var försiktig såklart men låt inte oron ta över.

Ur ett andligt och esoteriskt perspektiv är dock inte situationen så mycket annorlunda än vanligt. Det råd som andliga lärare såsom Eckhart Tolle ger i den här situationen är detsamma som alltid. Det vill säga: försök att ha kontakt med ditt vara. Lev inte i den här världens kollektiva oro och uppjagade stämning utan var i dig själv. Var den du är. Då är du också förbunden med Livet självt och alla andra på ett inre plan.

Esoteriskt sett handlar det om att gå ut ur det så kallade dagsmedvetna tillståndet för att istället vara i det självmedvetna medvetandetillståndet. Vad som kännetecknar dessa båda medvetandetillstånd bör i det här laget vara välkänt för den som har följt denna blogg (se inlägg 1 juni 2014 och t ex 7 maj 2016 och 20 augusti 2016)

Vad kan man göra för att komma till det självmedvetna tillståndet? Detta har jag berört tidigare men det kan kanske vara värt att nämna något nu ändå. Det är inte alldeles enkelt att komma dit även om man har de rätta förutsättningarna. Det krävs förmåga av både koncentration och tankekontroll för att det ska vara möjligt. För många underlättas detta av en egen vrå dit man kan dra sig undan eller av att vistas ute i naturen.

Det krävs alltså en medveten ansträngning. Det andra alternativa sättet är att låta det självmedvetna tillståndet komma av sig självt. För den med rätt förutsättningar och som redan haft upplevelser av självmedvetande händer detta emellanåt och oftare ju mer man lyckas därmed.

För övriga är det ändå värt att försöka hålla huvudet kallt och inte dras med i den kollektiva oro som nu är så utbredd. Att göra saker som leder till välbefinnande och positiva känslor är också av största vikt. Genom att vara i positiva tillstånd motverkas de negativa känslorna. Gör vi detta så kommer vi att ta oss ur krisen på bästa möjliga sätt.