Vad är egentligen medvetandet?
Hur kommer det sig att vi kan uppleva?
Detta är fundamentala existentiella
frågor för sanningssökaren. Frågorna går inte att bortse från
och svaren på dem är avgörande för hennes världs- och
livsåskådning.
Normalt sett slutar vi att ställa
sådana grundläggande ”barnsliga” frågor någon gång i
tonåren. Som vuxna är vi upptagna med mer praktiska och ”viktiga”
saker. Som sanningssökare inser vi att svaren på dessa frågor är
själva nyckeln till förståelse för vad livet är.
Problemet med dessa frågor är att
intellektet inte kan besvara dem. Svaren finns inte på intellektets
planhalva. Intellektet är utomordentligt på att lösa tankenötter
och att klassificera och systematisera objektiva fakta som härrör
från den för våra sinnen iakttagbara yttervärlden. Men
medvetandet är inte objektivt iakttagbart; det kan vi bara erfara
subjektivt.
Detta faktum är själva grunden till
den konflikt som filosofer brottats med åtminstone sedan de gamla
grekernas tid –
konflikten mellan ande och materia. Genom filosofins historia
har många försök gjorts att lösa konflikten genom att reducera
den ena till den andra. Antingen har anden setts som den primära –
som under kristendomens storhetstid –
eller också har man ansett att anden (medvetandet) uppstår ur
materien. Det senare synsättet dominerar idag, åtminstone i
västerlandet och inom vetenskapen.
Esoteriken
levererar en annan lösning. Laurency menar, enligt hans tolkning av
Pythagoras hylozoik, att tillvaron består av tre likvärdiga
aspekter: vilja eller rörelse, medvetenhet och materia. Denna
treenighet är evigt giltig och de tre ingående enheterna kan inte
reduceras eller uppgå i varandra. De tre aspekterna är närvarande
i allt som existerar.
Intellektet
är naturligtvis en funktion hos medvetenheten, men det kan inte
iaktta själva medvetenheten. Intellektet kan bara iaktta de två
andra aspekterna av tillvaron: rörelse och materia.
Andliga lärare och
esoteriker i alla tider har försökt att beskriva denna människans
belägenhet på olika sätt, ofta med paradoxer och metaforer. Inom
till exempel Zenbuddhismen är korta berättelser med olösliga
paradoxer på intellektets nivå vanliga.
Hur
ska vi då någonsin kunna få grepp om vad medvetenheten är? Enligt
esoteriken så finns det faktiskt en lösning på dilemmat.
Medvetenheten är inte något som en gång för alla är fixerat och
givet; det är något som utvecklas hos livet. Det finns livslagar
som garanterar att allt liv till slut ska uppnå ”kosmisk
medvetenhet”, det vill säga totalmedvetenhet. Hos männsikan finns
alltså potential att bli mer medveten än hon är idag. Inom
esoteriken kallas vanligtvis ett sådant tillstånd för
självmedvetenhet.
Med
självmedvetenheten ökar förmågan att iaktta och förstå hur man
själv fungerar. Ibland beskrivs detta som att samvetet
vaknar. Vi får för första gången möjlighet att iaktta, inte bara
yttervärlden, utan även oss själva objektivt.
Nya förmågor och
möjligheter väntar alltså den människa som vaknar upp och
bestämmer sig för att ,vad som än händer, bli en sann människa;
en människa som blir en medspelare istället för motspelare i
livets stora och oändliga spel.
