”Glöm dig själv”

Hur otidsenlig låter inte denna uppmaning i vår tid, när vi ständigt uppmanas att alltid se om vårt hus och bejaka de begär och önskningar som finns inom oss. Att vara så anspråkslös att man helt enkelt glömmer bort sig själv och sina intressen finns nog inte på kartan hos de allra flesta. Ändå är det just det som andliga lärare och esoteriker i alla tider uppmanat allvarliga sanningssökare som undrat hur de på snabbaste sättet kan utvecklas andligt.

Själva frågan hur man ”på snabbaste sättet kan utvecklas andligt” röjer en inställning som vittnar om en egoistisk livsinriktning. Man är mån om sin egna utveckling, men för den sakens skull behöver man inte bry sig om andra. Esoteriken varnar för denna andliga egoism.

I stället bör den andlige sökaren odla känslan av livsgemenskap med allt levande och därefter axla det ansvar som vi alla har för våra handlingar. Då får sökaren ett mål och en mening med sitt liv som går långt utöver egots gränser.

Tvärtom är det så att människan inte behöver oroa sig för sin andliga utveckling. De kosmiska livslagarna garanterar detta. När tiden är mogen kommer sökaren att ledas rätt och så småningom bli lärjunge till någon som för länge sedan blivit en sann människa, det vill säga utvecklat sin fulla potential. Hur detta går till i praktiken är esoterikerna väldigt återhållsamma med att berätta.

Det bästa en sanningssökare kan göra är att glömma sig själv och arbeta osjälviskt för värld och mänsklighet. Detta har traditionellt sett kallats för karma yoga. Då utvecklas alla de egenskaper som behövs för att kunna bli en sann människa på snabbast möjliga sätt, utan att hon ens behöver tänka på det.

I en tid fixerad av hedonism kan det verka som ett så gott som ouppnåeligt ideal. Men esoterikerna försäkrar att den som verkligen slår in på denna smala väg inte kommer att ångra sig.

Hur kan Gud tillåta ondska?

Teodicéproblemet verkar för många vara en stötesten för att kunna tro på, eller ens acceptera, Guds existens. Ondskans problem är nog ett av de mest beskrivna problemen i människans historia. Om Gud är allsmäktig, allvis och allgod, hur kan då ondskan tillåtas existera? Eller ännu enklare och barnsligare: Hur kan Gud tillåta ondska?

Det finns oräkneliga svar på denna fråga inom filosofi och litteratur. Ett av dessa exempel är Dostojevskijs i boken Bröderna Karamazov. Ivan förklarar ingående för sin broder Aljosja varför han inte kan acceptera Guds skapade värld; sakernas tillstånd i vår värld, det vill säga ondskan. Förklaringen avslutas med: ”Jag vägrar inte att erkänna Gud, men jag lämnar vördsamt tillbaka inträdesbiljetten till honom”.

Även om Ivan alltså inte förnekar Guds existens så kan han inte förlika sig med honom. Många har kommit till ungefär samma slutsats och till och med haft det som argument för ateism. Kyrkans lösning med Jesus som tar på sig mänsklighetens synder är numera ganska svårsåld till dagens moderna människor. Och den förklarar inte heller hur det kan komma sig att Gud skapat människan så ond.

Är livet värt att leva när så mycket ondska, hemskheter och grymheter möter oss varje dag, om inte direkt så i vart fall genom media? Här kan esoterikens svar säkert vara provocerande. Den svarar nämligen inte bara ”ja” på den frågan, utan den säger även att det som sker – det som möter oss i livet – inte kan vara orättvist. Det skulle alltså vara rättvist att en person föds i en rik familj och lever ett materiellt sett gott liv medan en annan dör av svält eller torteras till döds i ett fångläger. Hur är detta möjligt?

För att kunna begripa detta måste vi se frågan i det mycket stora perspektiv som esoteriken gör. Till att börja med är människan långt ifrån någon färdigutvecklad varelse. Hon är alltså inte skapad fix och färdig som en alltigenom god varelse. 

Inom esoteriken talar man om livslagar. Det är lagar som styr livets utveckling. Det betyder att livets utveckling har en riktning, den styrs inte slumpmässigt. Vetenskapen har börjat närma sig en förståelse för detta i och med att man infört begreppet evolution. Men än så länge har man inte förstått vilka möjligheter till utveckling som väntar mänskligheten.

Enligt esoteriken är den så kallade ondska som möter människan skapad av henne själv. Människan har potential till både godhet och ondska, annars skulle det inte finnas någon möjlighet till fri vilja. Genom årtusenden har människan sått en både individuell och kollektiv sådd som förr eller senare måste skördas. Eftersom vi inte kan se orsakssambanden upplever vi det onda som möter oss som orättfärdig. Kunde vi verkligen se så skulle vi också begripa. Vi måste försöka förstå att den ondska som möter oss har vi själva varit med att skapa, vi kan inte skylla på Gud.

En stor del av människorna på vår jord har inte kommit längre i sin medvetenhetsutveckling än att de med berått mod kan ta livet av sina artfränder. Det är denna grupp som ställer till det för de övriga skulle man kunna säga. De finns i alla länder och är av alla etniciteter. Endast gradvis efter en lång rad inkarnationer höjs medvetenhetsnivån till en nivå som vi idag kallar för civiliserad. Men civilisationsstadiet är inte slutmålet.

Det räcker inte med att vara civiliserad, artig och att man kan lägga så mycket band på sig själv att man inte tillgriper våld. Inte om vi ska kunna leva i en värld som åtminstone någorlunda motsvarar den bild vi har av ett liv i frihet, kärlek och harmoni med allt levande. Förmågan att verkligen kunna älska allt levande; att bakom ytan, den personliga fasaden kunna uppleva ”själen” hos en annan människa, det är ett tillstånd som genomsnittsmänniskan ännu är långt ifrån.

Men misströsta inte, säger esoteriken. Mänskligheten är på väg, även om det ibland kan vara svårt att tro det. Vi kommer alla en dag att få uppleva det. Kan man leva i den vissheten och övertygelsen så spelar tidpunkten för förverkligandet mindre roll. Själva vetskapen om att vi alla en dag verkligen ska uppleva oss vara bröder och systrar blir då en befriande kraft som gör att vi styrkta med ny medvetenhet kan leva vidare här och nu.

Livets enhet

En fundamental existentiell iakttagelse är den att vi som människor upplever oss vara åtskilda från varandra. Vi har ett jag och en personlighet som skiljer oss från alla andra. Redan det lilla barnet uppfattar detta och agerar utifrån det. Lite senare fördjupas de existentiella funderingarna och avståndet till människor, och till allt annat levande, kan upplevas som smärtsamt. Känslan av att vara ensam i världen kan bli mycket påtaglig och svår att bära.

Men detta är enligt esoteriken egentligen en illusion. Inte så att själva upplevelsen av separation är overklig, utan i bemärkelsen att det inte förhåller sig på det sättet. I själva verket är allt levande förbundet med vartannat. Det är bara det att vi på mänsklighetens nuvarande utvecklingsnivå inte kan erfara det.

Det finns ett subjektivt bevis för att allt liv hänger ihop – att det inte finns någon avskildhet – och det är den ”oceaniska” upplevelse många mystiker säger att de varit med om. Det vill säga upplevelser av att vara som en liten vattendroppe i ett stort hav. Samtidigt som vattendroppen har en egen självständig existens så är den också en del av något mycket större: det samlade kollektivet av vattendroppar.

De här upplevelserna kan vara mycket starka och gör att den som upplever dem aldrig mer behöver tvivla på att det finns något större än oss själva som vi alla är en del av. En del väljer att kalla helheten för Gud. Moderna andliga ledare väljer andra namn. Eckhart Tolle talar till exempel om Varandet. Men de syftar alla på samma sak.

För intellektet kan det vara svårt att greppa och acceptera att det skulle finnas något mer än det vi kan ta på eller varsebli. Så ofta krävs det en stark upplevelse av ovanstående karaktär för att acceptera det, om man nu inte väljer att tro på något högre av andra skäl förstås. Men det är bara upplevelsen som verkligen kan övertyga oss.

Enligt esoteriken är alltså allt liv förbundet med vartannat, och det på ett mycket speciellt sätt. Lägre livsformer utgör del av högre i en lång kedja. Martinus kallar detta för liv inuti liv. Jag har varit inne på detta i inlägget 24 mars 2013. Denna princip visar att allt inom kosmos är levande, hänger ihop och bildar en helhet.

Materiellt sett är vi alla levande varelser på jorden en del av jorden. Detta faktum är okontroversiellt och kan konstateras av vetenskapen. Men esoteriken går ett steg längre och säger att utöver det materiella planet finns det en samhörighet även vad gäller medvetandet. Ett kollektivt medvetandefält byggs upp av alla levande varelser på jorden. Detta kollektiva fält kan upplevas till fullo endast av dem som kan identifiera sig med detta kollektiva medvetande. Det innebär enligt esoteriken en högt utvecklad medvetenhet som går långt utöver de medvetandetillstånd som den genomsnittliga människan i dagens samhälle kan uppnå.

Som jag redan påpekat åtskilliga gånger i den här bloggen behöver vi emellertid inte misströsta. Livets lagar ser till att vi alla levande varelser en dag ska kunna uppleva denna kollektiva medvetenhet; en medvetenhet där vi alla är ett, utan att för den skull förlora vår individualitet. Det löftet ger esoteriken.

Farorna med AI

Den här gången skriver jag om ett aktuellt ämne: utvecklingen inom artificiell intelligens (AI) som alltmer börjar ses som ett hot mot mänskligheten. Detta ämne har nämligen beröring med vad som avhandlas på denna blogg, det vill säga människans möjliga andliga utveckling.

På senare tid har flera prominenta företrädare för vetenskapen, bland andra Stephen Hawking, uttalat sin oro för att mänskligheten snart kan komma att bli utraderad. En annan som höjt ett varningens finger är författaren av bästsäljaren Homo Deus, Yuval Noah Harari. I Homo Deus målar Harari upp en dystopisk bild av den framtid som förmodligen väntar om vi inte i tid reflekterar över den snabba utvecklingen inom AI och dessutom agerar.

Vad är det då som är så oroväckande att till och med sansade vetenskapsmän larmar? Jo, det är vad som håller på att hända i samhället när alltmer digitaliseras och ersätts av datorer och mikroprocessorer. Vi står mitt uppe i en väldig revolution som vi inte vet hur den ska sluta. Datorerna har blivit allt kraftfullare, mindre och mer avancerade. Dessutom kommer snart i stort sett allt att bli uppkopplat på nätet, till och med brödrostar och kylskåp.

Snart är de förarlösa bilarna här och om man ska tro Harari så är detta bara början. Stora grupper arbetstagare kommer att bli utkonkurrerade på arbetsmarknaden av smarta maskiner och robotar. Vad ska vi då göra?

För egen del tycker jag inte att det måste vara ett stort problem att vi inte behöver jobba så mycket som tidigare. Tid frigörs som vi kan lägga på det som vi verkligen vill göra, på det som kan utveckla oss som människor. Ett socialt problem blir det förstås om samhället inte samtidigt går in och reglerar fördelningen av resurser.

Det som är mer oroväckande är den scientism som riskerar att växa fram i kölvattnet av det nya digitala samhället. Det vill säga tron på att vetenskapen i form av datalogi och algoritmer ska kunna lösa alla problem. Och omvänt, det som inte kan lösas med dessa metoder är inga viktiga problem. Ofta har vetenskapen nämligen haft den svagheten att den reducerat allting till hanterbara problem och bortsett från det som inte kan hanteras på detta sätt.

Jag har flera gånger tidigare i denna blogg varit inne på att vetenskapen inte vet hur den ska förhålla sig till medvetandet, se till exempel inläggen 14 oktober 2012 och 8 juli 2015. Vissa riktningar, till exempel behaviorismen, har till och med ifrågasatt om medvetandet ens existerar, eftersom det inte har något förklaringsvärde. Människor, och djur också för den delen, kan agera intelligent utan att vara självmedvetna.

På senare tid har man både inom filosofi och biologi börjat se människan som ett konglomerat av olika mindre system i form av olika biologiska funktioner, instinkter, begär och drifter. Det har gått så långt att man inte längre talar om individer utan divider; en uppsättning olika begär och identiteter. Någon samordnande och styrande funktion finns inte längre – jaget behövs inte.

Så har reduktionismen blivit fullständig och människan degraderats från att ha varit en ansvarstagande individ med egen vilja till att bli en divid som är offer för allsköns begär och drifter.

Paradoxalt nog håller esoteriken med om åtminstone delar av den beskrivning som skisserats ovan. På många sätt styrs människan av omedvetna instinkter och begär. Det har visats gång på gång i vetenskapliga experiment att vi inte är så rationella och medvetna som vi gärna vill tro.

Esoterikerna Gurdjieff och Ouspensky liknar många gånger människan vid en maskin. Men – och detta är ett viktigt men – människan måste inte vara lika omedveten som en maskin. Hon kan bli medveten. Hon har potential att bli självmedveten och utvecklas vidare på ett sätt som vetenskapen inte kan redogöra för.

Så, hur gärna förespråkarna för algoritmer än hävdar att det inte spelar någon roll om intelligensen sitter i en dator eller i en hjärna, så kan man inte bortse från att medvetandet har betydelse. Enligt esoteriken har människan ett jag som inte är statiskt utan kan utvecklas vidare; från att vara en många gånger omedveten och oansvarig individ till ett jag som är medvetet, ansvarigt, intelligent och kärleksfullt.

Meningen med livet är inte att processa information, meningen med livet är att lära sig bli en mer fullkomlig människa; en individ som lever för att låta allt liv utveckla sin fulla potential. Datorerna har förstås sin plats i människans tjänst, men låt oss se till att det inte slutar med att det blir vi som hamnar i deras tjänst.

Finns slumpen? Del 2

Psykologen CG Jung skapade begreppet synkronicitet för att beskriva skeenden som inte har kausalt samband men som ändå tycks höra ihop. Ett exempel som Jung ger på detta är vad som hände en kvinna han hade i terapi. Hon hade drömt om en skarabé, en sorts skalbagge. Nästa dag under en terapisession när hon berättar om drömmen hörs ett ljud från fönstret. Jung går och öppnar och in flyger en skalbagge som skimrar i grönt och guld. ”Här har du din skarabé” säger Jung och lämnar över den till kvinnan.

Här har vi att göra med en egendomlig sorts slump eller tillfällighet. Den här typen av händelser har vi alla upplevt någon gång. Ett vanligt exempel är när en person som man kanske inte har hört av på länge finns i ens tankar. Några sekunder senare ringer telefonen och det visar sig vara den person man tänkt på bara några sekunder tidigare. Jag har för egen del ibland upplevt att jag vetat att en person snart kommer att säga ett visst ord. Fem sekunder senare säger personen det här ordet. Känslan har varit så stark att den gränsat till visshet. Det är alltså inte frågan om en gissning utan en mycket stark övertygelse, en vetskap.

Hur kan man förklara detta? I en del fall kan det säkert röra sig om rena tillfälligheter. Men det tycks som om synkrona händelser händer lite för ofta för att bara vara tillfälligheter. En del händelser är också mycket märkliga, som händelsen med skarabén. Hur stor är sannolikheten för att något sådant ska inträffa av en tillfällighet?

En del av svaret kan vi kanske få om vi beaktar hur vårt psyke och framförallt den kognitiva apparaten fungerar. Ett välkänt fenomen inom psykologin är det så kallade cocktailfenomenet. Om man minglar på ett cocktailparty och fokuserar sin uppmärksamhet på den man pratar med så hamnar alla andra konversationer i rummet i bakgrunden. Du lyssnar inte aktivt på bakgrundssorlet och kan därför inte i efterhand säga vad de pratade om. Men om någon av dem skulle uttala ditt namn hör du det direkt och blir medveten om vad de säger. Uppmärksamheten och medvetandet är alltså selektivt. Det väljer ut vad som är viktigt för dig och lägger det högst upp på prioritetslistan.

Detta kan vara viktigt när det gäller synkronicitet. Vår kognitiva apparat väljer ut det som för tillfället är intressant och uppmärksammar det. Du blir så att säga öppen för det som för tillfället är intressant för dig. Har du hört en berättelse om skalbaggar och strax efteråt får syn på en så kommer du att lägga märke till det. I annat fall hade det kanske bara passerat.

Dessutom är det så att forskningen i dag känner till att högra hjärnhalvan är specialiserad för att upptäcka mönster och att skapa mening. Detta har ett överlevnadsvärde och har varit till stor nytta för oss. Det är sannolikt denna funktion som upptäcker de synkrona händelserna. Frågan är nu om de synkrona händelserna är något som skapas av en aktiv (eller överaktiv?) högerhjärnhalva?

Ytterligare en förklaring är rent esoterisk. Enligt esoteriken finns det flera materievärldar utöver den fysiska. Människan har till exempel kroppar (eller höljen som Laurency kallar dem för) i fyra världar av finare materia som är osynlig för ögat: eterisk, emotional, mental och kausal (det som enligt äldre esoterik kallades för själen). Den finare materien (med högre vibrationer och energi) genomtränger och påverkar grövre.

En medveten handling till exempel sker genom att en tanke formas i mental materia som i sin tur påverkar emotionalmaterien. Denna påverkar etermaterien som leder till en handling som utförs av den fysiska kroppen i den fysiska världen. Enligt esoteriken är det även så här magi går till: en avsiktligt skapad tankeform fås att manifesteras i fysisk materia.

I det här fallet är det som är intressant själva det faktum att det som manifesteras i fysisk materia redan finns som ett frö i finare materier. Eterkroppen brukar inom esoteriken beskrivas som ”matrisen” för det som ska förverkligas i den fysiska kroppen. Det innebär att om möjlighet finns att på något sätt varsebli det eteriska så kan man också se vad som är på gång att manifesteras i det fysiska. På detta sätt går det att förutse vad som komma skall. Drömmen Jungs klient hade vittnade kanske om en verklighet och en händelse som redan fanns – mötet med skarabén – men i finare materia, och som sedan kom att realiseras i det fysiska.

Slutligen finns möjligheten för individen att skapa sin egen verklighet och tillvaro genom att med hjälp av sitt mentala fokus och sin begärskraft (attraktion) dra till sig till exempel de händelser och människor som man önskar. Grunden till att detta är möjligt är enligt esoteriken att vi människor är tätt förbundna med och påverkar varandra i de subtila världarna. Det är som om vi alla badade i samma medvetandeocean. Denna idé har i vår tid populariserats av olika new age-företrädare. Ett exempel är boken The Secret.

Enligt esoteriken kan attraktionen göras medvetet men den fungerar även oavsiktligt. Alla medvetandeaktiviteter har sina effekter även i det fysiska. Med detta synsätt blir verkligheten en levande och dynamisk nuets punkt som inte är huggen i sten utan mer formbar än vi kanske tror. I så fall är det kanske inte så konstigt om min tanke på en viss person faktiskt åstadkommer att jag möter vederbörande runt nästa gathörn. Fast lite märkligt är det ju trots allt.

Finns slumpen? Del 1

Hur mycket av det som sker i våra liv är tillfälligheter, och hur mycket sker av nödvändighet, det vill säga att det inte kunde bli på något annat sätt?

Enligt esoteriken är frågan felställd. Det som vi brukar kalla för slumpen finns inte.

Ofta hör man folk säga att det var slumpen som gjorde att de blev forskare, politiker eller vad de nu blev. Därmed menar de att de lika gärna kunde ha blivit ingenjörer, ekonomer eller något annat. Granskar man detta närmare så går det att göra flera invändningar.

Ett axiom som Laurency hänvisar till är att ”ingenting kan ske utan tillräcklig grund”. Det innebär det självklara att förutsättningarna för att något ska kunna ske måste finnas. Om vi fortsätter exemplet ovan med personen som blev forskare så måste vissa grundläggande saker ha funnits redan långt innan.

Till exempel måste personen klarat av skolan så pass bra att vederbörande lyckats få de gymnasiebetyg som krävs för att komma in på universitetsutbildningen. Detta förutsätter vissa kognitiva förmågor. Vidare så måste personen ha lyckats så bra med sin universitetsutbildning att möjligheten öppnades för en forskarkarriär, och så vidare.

Det som ser ut som ”tur” eller ”slump” är i själva verket när man granskar det närmare inte alls så märkligt. Det ena leder till det andra utifrån utgångsbetingelserna. En kausalkedja bildas. Om ingenting nytt inträffar som drastiskt förändrar spelplanen så kommer det att hända som ligger i förlängningen av den redan påbörjade händelsekedjan. Doktoranden doktorerar, får sedan en forskartjänst och slutar eventuellt som professor.

Det kanske snarare kan verka som att resonemanget ovan leder till en determinerad världsbild. Om allting består av olika kausalkedjor, sitter vi inte då fast i dessa? Inte nödvändigtvis. Olika kausalkedjor kan ibland korsa varandra, gripa in i varandra. En ny faktor kan komma in på spelplanen som har sin verkan. Enligt esoteriken så finns här flera möjligheter.

Det kan antingen vara någonting som dyker upp från det individuellt förflutna (i detta eller tidigare liv). Karma brukar det kallas för, som kan vara antingen positiv eller negativ. Eller också kan det vara något kollektivt. Tanken är här att varje grupp individen tillhör utvecklar en karma som återverkar. En tredje faktor kan vara att ett tillfälle dyker upp som en möjlighet till nya erfarenheter eller att göra en insats för att betala tillbaka en skuld till någon (eller till livet).

Ibland kommer individen till något som kan kallas för vägskäl. Det är större möjligheter till förändring som påverkar själva livsinriktningen. Det var ett sådant vägskäl jag kom till som ledde till min livskris, som jag berättar om i boken. Då ges möjlighet att göra radikala förändringar. Villkoret är att man gör ett aktivt val, man måste ta tillvara på den chans som ges. I mitt fall blev det en grundläggande förändring som bland annat ledde till att jag påbörjade mitt andliga sökande.

En sak som esoteriken bestämt vänder sig mot är att något skulle kunna ske godtyckligt, det vill säga utan grund och utanför de lagbundna kausalkedjorna. Gudomliga ingripanden, så som många troende föreställer sig det, är enligt esoteriken uteslutet. Det skulle strida mot både natur- och livslagar.

Däremot är det möjligt att negativ karma kan få skördas på ett positivt sätt (gottgörelse) istället för på ett negativt (lidande) och det kan skjutas upp till senare tillfällen om det är möjligt. Men om detta vet vi människor ingenting, säger esoteriken. Vi kan alltså inte förutse varken hur vi eller andra kommer att få skörda det vi sått. Att överhuvudtaget tala om slump i dessa sammanhang visar bara hur lite vi vet och förstår.

Det finns mycket mer att säga om detta ämne och jag fortsätter i nästa inlägg.