Teodicéproblemet verkar för många
vara en stötesten för att kunna tro på, eller ens acceptera, Guds
existens. Ondskans problem är nog ett av de mest beskrivna problemen
i människans historia. Om Gud är allsmäktig, allvis och allgod,
hur kan då ondskan tillåtas existera? Eller ännu enklare och
barnsligare: Hur kan Gud tillåta ondska?
Det finns oräkneliga svar på
denna fråga inom filosofi och litteratur. Ett av dessa exempel är
Dostojevskijs i boken Bröderna Karamazov. Ivan förklarar ingående
för sin broder Aljosja varför han inte kan acceptera Guds skapade
värld; sakernas tillstånd i vår värld, det vill säga ondskan.
Förklaringen avslutas med: ”Jag vägrar inte att erkänna Gud, men
jag lämnar vördsamt tillbaka inträdesbiljetten till honom”.
Även om Ivan alltså inte förnekar
Guds existens så kan han inte förlika sig med honom. Många har
kommit till ungefär samma slutsats och till och med haft det som
argument för ateism. Kyrkans lösning med Jesus som tar på sig
mänsklighetens synder är numera ganska svårsåld till dagens
moderna människor. Och den förklarar inte heller hur det kan komma
sig att Gud skapat människan så ond.
Är livet värt att leva när så
mycket ondska, hemskheter och grymheter möter oss varje dag, om inte
direkt så i vart fall genom media? Här kan esoterikens svar säkert
vara provocerande. Den svarar nämligen inte bara ”ja” på den
frågan, utan den säger även att det som sker – det som möter
oss i livet – inte kan vara orättvist. Det skulle alltså vara
rättvist att en person föds i en rik familj och lever ett
materiellt sett gott liv medan en annan dör av svält eller torteras
till döds i ett fångläger. Hur är detta möjligt?
För att kunna begripa detta måste vi
se frågan i det mycket stora perspektiv som esoteriken gör. Till
att börja med är människan långt ifrån någon färdigutvecklad
varelse. Hon är alltså inte skapad fix och färdig som en alltigenom god varelse.
Inom esoteriken talar man om livslagar. Det är lagar som
styr livets utveckling. Det betyder att livets utveckling har en
riktning, den styrs inte slumpmässigt. Vetenskapen har börjat närma
sig en förståelse för detta i och med att man infört begreppet
evolution. Men än så länge har man inte förstått vilka
möjligheter till utveckling som väntar mänskligheten.
Enligt esoteriken är den så kallade
ondska som möter människan skapad av henne själv. Människan har potential till både godhet och ondska, annars skulle det inte finnas någon möjlighet till fri vilja. Genom årtusenden
har människan sått en både individuell och kollektiv sådd som
förr eller senare måste skördas. Eftersom vi inte kan se
orsakssambanden upplever vi det onda som möter oss som
orättfärdig. Kunde vi verkligen se så skulle vi också begripa. Vi måste försöka förstå att den ondska som möter oss har vi själva varit med att skapa, vi kan inte skylla på Gud.
En stor del av människorna på vår
jord har inte kommit längre i sin medvetenhetsutveckling än att de
med berått mod kan ta livet av sina artfränder. Det är denna grupp
som ställer till det för de övriga skulle man kunna säga. De
finns i alla länder och är av alla etniciteter. Endast gradvis
efter en lång rad inkarnationer höjs medvetenhetsnivån till en
nivå som vi idag kallar för civiliserad. Men civilisationsstadiet
är inte slutmålet.
Det räcker inte med att vara
civiliserad, artig och att man kan lägga så mycket band på sig
själv att man inte tillgriper våld. Inte om vi ska kunna leva i en
värld som åtminstone någorlunda motsvarar den bild vi har av ett
liv i frihet, kärlek och harmoni med allt levande. Förmågan att
verkligen kunna älska allt levande; att bakom ytan, den personliga
fasaden kunna uppleva ”själen” hos en annan människa, det är
ett tillstånd som genomsnittsmänniskan ännu är långt ifrån.
Men misströsta inte, säger
esoteriken. Mänskligheten är på väg, även om det ibland kan vara
svårt att tro det. Vi kommer alla en dag att få uppleva det. Kan
man leva i den vissheten och övertygelsen så spelar tidpunkten för
förverkligandet mindre roll. Själva vetskapen om att vi alla en dag
verkligen ska uppleva oss vara bröder och systrar blir då en
befriande kraft som gör att vi styrkta med ny medvetenhet kan leva
vidare här och nu.
