Medvetandet bortom tid och rum

YouTube har fullkomligt exploderat av intressanta klipp som rör nära-döden-upplevelser (NDU). Precis som jag skrev i inlägget 230430 (Hjärnan skapar inte medvetandet) så har någonting hänt angående hur både allmänhet och kanske framförallt hur forskarvärlden betraktar det här området.

Som forskare bemöts man inte längre så ofta med fientlighet, säger Pim van Lommel. Han har intervjuat många patienter som varit kliniskt döda (hjärtat har slutat slå) men sedan återupplivats. Det patienterna säger överensstämmer med det jag skrev i inlägget 230430. Nämligen att medvetandet fortsätter att fungera efter döden men att rum och tid inte existerar. Allting finns i "nuet".

Pim van Lommel ser inte längre materien som det mest fundamentala i universum utan menar att medvetandet är det mest grundläggande. Vi har alltid kontakt med det medvetande som finns bortom tid och rum men är oftast inte är medvetna om det. Även i andra situationer kan vi bli medvetna om detta andra medvetandetillstånd: när vi genomlever kriser av olika slag, men också när vi är ute i naturen eller mediterar.

Pim van Lommel ser det som att vi är en del av en medvetandeocean men att vi ändå har våra individuella jag.

Äntligen kan vetenskap och esoterik närma sig varandra och kanske rent av samarbeta kring besvarandet av de grundläggande och existentiella frågor som vi människor ställs inför.

Saturnus – inte bara en förbannelse

 Hos dagens nyandliga utövare har planeten Saturnus en särställning. Ingen annan planet i vårt solsystem är så avskydd och hatad som Saturnus. Vad är det som ligger bakom detta? Finns det fog för denna inställning?

Till att börja med måste vi säga något om vad Saturnus representerar. Inom astrologin är man tämligen överens om att Saturnus står för begränsning. Begränsningen har att göra med de gränser som både vår verklighet och vår verklighetsuppfattning har. Vi har till exempel ett begränsat synspektrum som gör att vi kan uppfatta elektromagnetisk strålning i form av ljus inom intervallet 390 nm–770 nm. Övrigt ljus kan vi inte uppfatta.

Det handlar också om personliga begränsningar. När Saturnus är stark i ett personlighetshoroskop så betyder det att personen kommer att begränsas på ett eller annat sätt. Det är förstås aldrig roligt men det kan också vändas till ens fördel. Man kan bli medveten om sina egna möjligheter och begränsningar och därför tvinga fram en kursomläggning av ens liv som leder till uveckling.

Man kan tänka sig att verkligheten består av många olika dimensioner och verkligheter utöver de som vi kan uppfatta. Det som hindrar oss från att uppfatta detta är Saturnus. Därför kan Saturnus ses som en väktare vid porten; porten eller portarna som leder till andra verkligheter. Saturnus ser till att vi fortsätter att förhålla oss till denna vår fysiska verklighet, i ett visst socialt sammanhang, vid en viss tidpunkt på planeten Tellus.

Man kan lätt inse varför Saturnus inte är populär. Visst hade det varit fantastiskt spännande och intressant om vi på ett enkelt sätt hade kunnat kontakta andra världar och verkligheter. Då hade vi kunnat få svar på många existentiella frågor: Lever vi vidare efter döden? Hur är livet på andra sidan? Är livet evigt?

Tänk om inte Saturnus hade funnits? Då hade vi kunnat få förstahandssvar på alla våra frågor. Om det är något som dagens människor inte gillar så är det att bli hindrade i sin framfart. Att övervinna hinder och begränsningar kännetecknar vårt moderna samhälle. Allt som hindrar det mänskliga egots utveckling försöker man på alla sätt och vis eliminera.

Det är naturligtvis bra att man möjliggör för människor att utvecklas och att tillvaron blir så bekväm och angenäm som möjligt. Men vissa saker tycks vara inbyggda i tillvaron. Några av dessa inslag är begränsning, hinder och motstånd. Om inte det funnits så hade saker kunnat pågå för evigt. Det hade inte funnits något som kunde stoppa. Men nu finns det en mekanism som gör att allting förändras så småningom och byter riktning. Därför är det till exempel inte möjligt med evig ekonomisk tillväxt.

Gurdjieff talar om något han kallar för sjutalets lag eller oktavernas lag (detta har jag skrivit om tidigare, se inlägg 1 november 2020). Jag ska inte fördjupa mig i det här men kan konstatera att det handlar om att allting förändras och avtar i intensitet med tiden. Ingenting kan alltså i vår verklighet vara för evigt. Och det är nog tur för oss att det är på det sättet. Eftersom mänskligheten inte kan hålla sams vore det förödande med ett krig som pågår i evighet. Därför är Saturnus aktivitet, åtminstone i det här fallet, snarare en välsignelse än en förbannelse.

Har AI medvetande?

Artificiell intelligens (AI) diskuteras i många sammanhang nuförtiden. Det finns någonting väldigt spännande och lockande i den möjlighet som finns inom räckhåll med en av människor skapad intelligens som är intelligentare (?) än oss själva. Men nu är det inte förtjänsterna som det fokuseras på i diskussionerna utan istället riskerna.

Det finns nämligen stora risker med AI, sägs det. Så stora att ledande visionärer, affärsmän och vetenskapsmän går ut i media och varnar för effekterna. Det är samma gamla farhågor som har funnits under flera år om att AI kan komma att ta över stora delar av utvecklingen i samhället eftersom AI nu är så mycket smartare än vad vi människor är. Det kommer också leda till stora förändringar på arbetsmarknaden, många kommer att bli arbetslösa.

Men är det verkligen så illa? Jag ställer mig undrande inför detta. I radioprogrammet I huvudet på Louise Epstein gör psykiatern Anders Hansen en intressant iakttagelse. Han säger att inom flera områden är det mycket osannolikt att AI kommer att ha någon större framgång. Detta därför att vi vill ha någon att interagera med som kan känna och bry sig. Jag tänker här på till exempel präster och psykoterapeuter. Vem vill gå i terapi hos en robot? Lika lite som vi skulle vilja gå i terapi hos en psykopat, vågar jag påstå. Och AI är att jämställa med en psykopat, det vill säga den förstår sig inte på mänskliga känslor.

Det verkar fortfarande som att många fascineras av möjligheten av en robot med medvetande, som kan uppleva saker som vi människor. Vägen dit är mycket lång, för att inte säga oändligt lång. Att många blandar ihop intelligens med medvetande är för mig obegripligt, men tyder på att man lider av önsketänkande.

Vetenskapen kan fortfarande inte förklara vad medvetandet är och hur det kan uppstå. Därav denna fascination för robotar som eventuellt skulle kunna bli medvetna.

Hoppas vurmen för AI inte slutar med helt orealistiska förväntningar på vad det ska åstadkomma, och inte heller dåraktiga experiment där vi frånhänder oss ansvaret för vad AI gör. För om någonting är säkert så är det att AI kommer aldrig kunna ta ansvar för sina handlingar. Någon möjlighet till självreflektion och ånger finns inte. Sådana saker är förbehållna oss människor.

Hjärnan skapar inte medvetandet

Medvetandet är inte en del av hjärnan; det uppstår inte i hjärnan. Istället tyder studier på att medvetandet fungerar utan hjärnan. Det menar Dr Bruce Greyson som forskar på nära döden-upplevelser (NDU).

Forskningen inom NDU är numera omfattande och ämnet tycks tas på allvar på ett sätt som inte skedde tidigare. Forskarna formulerar hypoteser och drar slutsatser som mer och mer börjar likna det som sedan länge förkunnats inom andlighet och esoterik.

Forskningen visar att medvetandet fortsätter att existera även efter det att kroppen kliniskt sett är död. Att hjärnan skulle hallucinera på grund av syrebrist tillbakavisas då personer som varit döda återkommit till livet och kan berätta i detalj vad som hände i till exempel operationsrummet när de var döda.

Hur ska då detta tolkas? Man kan se det som att medvetandet är mycket större än hjärnan och fungerar utan hjärnan. Hjärnans uppgift är istället (bland annat) att vara ett filter som anpassar medvetandet efter förhållandena i rum och tid på jorden. Rum och tid existerar nämligen inte på samma sätt efter döden enligt dem som haft NDU. Medvetandet skapas alltså inte av hjärnan utan hjärnan snarare formar och anpassar medvetandet.

Hjärnan begränsar oss också så att vi inte minns tidigare liv. Många har ställt frågan varför vi måste leva med dessa begränsningar. Ett återkommande svar är att vi inte ska distraheras av det som har hänt i tidigare liv. Fullt fokus behövs enligt esoteriken på här och nu för att vi ska kunna lära oss det vi ska lära oss under vår vistelse på jorden. Livet på jorden är nämligen en skola och vi har mycket att lära oss. Det är endast på jorden vissa av lärdomarna kan göras.

Hur kopplingen mellan hjärna och medvetande ser ut enligt esoteriken är ett ämne för sig och kommer jag att återkomma till i senare inlägg.

Man har alltid med sig "sig själv"

När man är på bio och ser en film kanske man tänker: så underbart det måste ha varit att vara där i den situationen. Likadant när man ser ett foto på något man varit med om tidigare och blir nostalgisk. Men då glömmer man bort att så som man föreställer sig det har det aldrig varit eller blir det aldrig. Man har nämligen alltid med sig "sig själv". Vad är då det?

I det här fallet betyder "sig själv" bagaget av reaktioner i det förflutna, förväntningar, fördomar, vanemässiga känslor och tankar, vår självkänsla eller brist på självkänsla och så vidare. Allt detta tar vi med oss in i de situationer där vi befinner oss. Som Eckhart Tolle brukar säga: var man än befinner sig så har man alltid med sig sina problem. Problemen har en tendens att lägga sig i förgrunden och så att säga färga (kanske till och med förpesta) upplevelsen och tillvaron.

Dessutom har vi den existentiella dimensionen "att vara" i en situation. Plockar man bort varandet så plockar man bort en stor del av livet, den viktigaste. Det är genom att vara i kontakt med sitt vara som människan kan förhålla sig till livet och vara i kontakt med sitt inre, sitt djupare jag, den hon egentligen är, eller hur man nu vill uttrycka det. I den här bloggen har jag ofta kallat det för att vara "självmedveten". Gurdjieff och Ouspensky beskriver det som ett medvetandetillstånd då man "minns sig själv".

Lyckas man minnas sig själv så kan man få den nödvändiga distansen till fenomenen man upplever och till sina problem i förgrunden. Det är ju i praktiken faktiskt det som kan hända när man till exempel ser en bra biofilm. Man lämnar för tillfället sina egna problem bakom sig och får som omväxling kanske uppleva andra människors problem istället. Då, när ens vanliga sig själv hamnar i bakgrunden, kanske man också minns sitt riktiga sig själv.

Misslyckades Gurdjieff och Ouspensky?

Colin Wilson nämner i sin bok Kampen mot sömnen att både Gurdjieff och Ouspensky, trots sina framgångar som lärare av en uråldrig esoterisk lära, ansåg sig ha misslyckats med sina företag. De ville rädda mänskligheten, eller åtminstone delar av den, undan den sömn som de ansåg att mänskligheten är slav under. Vad bestod då deras eventuella misslyckande i?

Svaret som skymtar i Wilsons bok är att Gurdjieff hade en förkärlek för att experimentera. Hans "lära", i vilken mån man nu kan  tala om lära, blev aldrig fix och färdig utan utvecklades ständigt. Han kom tydligen att ägna sig åt en del oväsentligheter, som till exempel att lägga onödigt stort fokus på "ansträngningar". Tanken var att stora, nästan övermänskliga, ansträngningar av fysiskt slag skulle hålla lärjungarna "vakna" och förhindra dem att falla i sömn. Gurdjieff insåg tydligen inte att ansträngningarna inte alltid var till gagn för lärjungarna. En del av lärjungarna blev sjuka på kuppen.

Genom Gurdjieffs ständiga experimenterande och sysslande med ibland oväsentliga saker kan man säga att han själv drabbades av det han kallade för sjutalets lag. Läran, eller kanske snarare metoden och dess praktik, förändrades gradvis över tid så att arbetet fjärmade sig från det som hade varit den ursprungliga avsikten.

Trots otaliga försök att grunda bestående centra där lärjungarna kunde utvecklas till "vakna" människor så lyckades detta aldrig på det sätt som Gurdjieff tänkt sig. Han hade ständiga pengaproblem, råkade ut för flera olyckor och drabbades av andra bakslag som kostade mycket i form av både pengar, kraft och tid.

Gurdjieffs lärjunge Ouspensky bröt med Gurdjieff efter några år. Han beskriver i sin bok In search of the miracolous hur han kom att distansera sig från Gurdjieff och att han inte kunde fortsätta arbeta i enlighet med Gurdjieffs metoder. Ouspensky såg som sin uppgift att bevara läran för eftervärlden. Han ville presentera läran i sin renaste form utan en massa ovidkommande saker.

Enligt Wilson gjorde Ouspenskys besatthet av läran och den teoretiska sidan av arbetet att det blev stelt och saknade den uppsluppenhet och glädje som alltid fanns i Gurdjieffs sällskap. Detta förstärktes av Ouspenskys pessimism, nämligen att arbetets utgångspunkt var människans sömn (robotlika beteende) och hennes oförmåga att "göra". Utgångspunkten borde enligt Wilson istället vara "glimten av friheten" som ligger inom räckhåll för i princip alla människor. Det är dessa glimtar av frihet (peak experience, ett begrepp som myntades av Abraham Maslow) som gör att vi är otillfredsställda med våra vanliga medvetandetillstånd (sömnen). Utan glimtarna av frihet skulle vi aldrig uppleva att vi är fångna i sömnens fängelse och således heller inte längta efter att bli fria.

Trots alla tillkortakommanden måste man konstatera att både Gurdjieff och Ouspensky påverkade många människor och har satt outplånliga spår vad gäller esoterikens historia. Den som vill tränga in i esoterikens värld kan helt enkelt inte hoppa över dem.

Vår tids rädsla för långsamhet

Filmregissören Roy Andersson skrev en gång en essä med titeln Vår tids rädsla för allvar. Han tog där upp vår rädsla för de allvarliga och existentiella frågor som rör livet. Jag håller helt och fullt med om att det finns en sådan obenägenhet hos dagens människa, men kanske ännu mer talande för vår tid är rädslan för stillhet och tystnad, långsamhet och eftertanke.

Vi lever i en speedad tid. Ett tydligt exempel på det är de tecknade filmer som görs idag för barn. Det är för mig omöjligt att hänga med i vad som sägs och görs. Efter en kort stund känner man sig uppjagad. Varför då? Jo, då har man kommit in i det medvetandefält som är det gängse kollektiva fält som styr vårt samhälle. Filmerna är nämligen skapade ur detta kollektiva medvetandefält. Enligt esoteriken bildar mänskligheten ett kollektivt medvetandefält som styr vårt medvetandes inriktning och därigenom våra handlingar

Då kan man förstå varför folk är så stressade och uppvarvade nuförtiden och varför TV-programmen ser ut som de gör. Det får inte finnas någon space, inget utrymme för stillhet och eftertänksamhet. Varenda sekund måste fyllas med något som retar våra sinnen. Sådant är nämligen det kollektiva medvetandefältet. Man kan tro att vår värld har gjorts för personer med ADHD. Det är kanske inte heller, i ljuset av det som sagts här, så konstigt att så många människor får just diagnosen ADHD i vår tid. De lever helt enkelt ur det kollektiva fältet.

Att vara långsam är en styggelse. Det är snudd på omoraliskt att ta gott om tid på sig. Det är precis som om det finns en skyldighet att vara stressad och uppjagad. Det är normaltillståndet i vårt samhälle. Och därför kanske man kan säga att det handlar inte så mycket om rädsla för långsamhet utan snarare om att man kan inte annat än att agera utifrån detta kollektiva medvetandefält.

Det finns forskning som visar att när människan är stressad så styrs vi av de mer primitiva delarna av vår hjärna. Det är den delen som har varit till stor hjälp när vi levde på savannen och blev jagade av vilda djur. I dag har vi inte den typen av faror och vi behöver istället använda oss av de mer avancerade delarna av hjärnan som kan leda till välgrundade beslut. De välgrundade besluten sätts ur spel när vi blir stressade och de mer primitiva delarna tar över. Därför är det viktigt att ha någonting att sätta emot det kollektiva medvetandefältet. Men hur kan vi göra det när vi lever ur det kollektiva fältet?

Esoteriken har en lösning på problemet. Det är att skapa den nödvändiga distansen till livsföreteelserna. Gurdjieffs lärjunge Maurice Nicoll säger att esoteriken ger möjlighet till den nödvändiga distansen, till självobservation. Det innebär att man får möjlighet att observera sig själv utifrån den esoteriska lärans idéer och kunskap. En man "av livet" kan inte detta eftersom livet har format honom och kan därför endast se på sig själv ur livets perspektiv.

I det här sammanhanget är det viktigt att säga att den självobservation som det talas om här är av den art som leder till själverinring, det vill säga det tillstånd då människan blir synlig för sig själv, då hon kan skilja på det som är äkta och falskt inom sig själv.