29 dec. 2021

Vår tids rädsla för långsamhet

Filmregissören Roy Andersson skrev en gång en essä med titeln Vår tids rädsla för allvar. Han tog där upp vår rädsla för de allvarliga och existentiella frågor som rör livet. Jag håller helt och fullt med om att det finns en sådan obenägenhet hos dagens människa, men kanske ännu mer talande för vår tid är rädslan för stillhet och tystnad, långsamhet och eftertanke.

Vi lever i en speedad tid. Ett tydligt exempel på det är de tecknade filmer som görs idag för barn. Det är för mig omöjligt att hänga med i vad som sägs och görs. Efter en kort stund känner man sig uppjagad. Varför då? Jo, då har man kommit in i det medvetandefält som är det gängse kollektiva fält som styr vårt samhälle. Filmerna är nämligen skapade ur detta kollektiva medvetandefält. Enligt esoteriken bildar mänskligheten ett kollektivt medvetandefält som styr vårt medvetandes inriktning och därigenom våra handlingar

Då kan man förstå varför folk är så stressade och uppvarvade nuförtiden och varför TV-programmen ser ut som de gör. Det får inte finnas någon space, inget utrymme för stillhet och eftertänksamhet. Varenda sekund måste fyllas med något som retar våra sinnen. Sådant är nämligen det kollektiva medvetandefältet. Man kan tro att vår värld har gjorts för personer med ADHD. Det är kanske inte heller, i ljuset av det som sagts här, så konstigt att så många människor får just diagnosen ADHD i vår tid. De lever helt enkelt ur det kollektiva fältet.

Att vara långsam är en styggelse. Det är snudd på omoraliskt att ta gott om tid på sig. Det är precis som om det finns en skyldighet att vara stressad och uppjagad. Det är normaltillståndet i vårt samhälle. Och därför kanske man kan säga att det handlar inte så mycket om rädsla för långsamhet utan snarare om att man kan inte annat än att agera utifrån detta kollektiva medvetandefält.

Det finns forskning som visar att när människan är stressad så styrs vi av de mer primitiva delarna av vår hjärna. Det är den delen som har varit till stor hjälp när vi levde på savannen och blev jagade av vilda djur. I dag har vi inte den typen av faror och vi behöver istället använda oss av de mer avancerade delarna av hjärnan som kan leda till välgrundade beslut. De välgrundade besluten sätts ur spel när vi blir stressade och de mer primitiva delarna tar över. Därför är det viktigt att ha någonting att sätta emot det kollektiva medvetandefältet. Men hur kan vi göra det när vi lever ur det kollektiva fältet?

Esoteriken har en lösning på problemet. Det är att skapa den nödvändiga distansen till livsföreteelserna. Gurdjieffs lärjunge Maurice Nicoll säger att esoteriken ger möjlighet till den nödvändiga distansen, till självobservation. Det innebär att man får möjlighet att observera sig själv utifrån den esoteriska lärans idéer och kunskap. En man "av livet" kan inte detta eftersom livet har format honom och kan därför endast se på sig själv ur livets perspektiv.

I det här sammanhanget är det viktigt att säga att den självobservation som det talas om här är av den art som leder till själverinring, det vill säga det tillstånd då människan blir synlig för sig själv, då hon kan skilja på det som är äkta och falskt inom sig själv.