Nu är det jul igen

Men varför firar vi den? I dessa sekulariseringens tider så har julhelgen blivit mer av tradition och allt mindre högtid. En del av oss går fortfarande på julotta men för de flesta har den blivit en tid då man varvar ner, äter god mat och träffar släkten.

Enligt den kristna traditionen så föddes Jesus i Betlehem vid tidpunkten för vår jul. Sedan kristendomen blev statsreligion har vi firat den historiska personen Jesus födelse. Med tiden har kyrkan förlorat sin auktoritet och man har allmänt kommit att ifrågasätta alltmer av innehållet i källorna, det vill säga bibeln. Den som har utvecklat det minsta sunt förnuft förstår att en stor del av innehållet inte kan tolkas bokstavligt. Om det överhuvudtaget finns någon sanning i bibeln måste den tolkas symboliskt.

Därmed är steget inte långt till att ifrågasätta om personen Jesus verkligen har funnits. Kanske är alltihop en saga? Tittar man på vad olika ockultister och esoteriker säger så varierar svaren från att han har funnits och levt ungefär så som det skildras i bibeln till att han är en påhittad person. Men alla verkar vara överens om att tidpunkten då Jesus ska ha levt var betydelsefull för mänsklighetens utveckling och att berättelsen om Jesus skildrar vilka möjligheter och utmaningar som dåtidens mänsklighet ställdes inför.

Ungefär vart tvåtusende år går vi in i en ny tidsålder. Det handlar om ett astronomiskt fenomen som har varit känt av folk sedan tusentals år tillbaka och består i att jordens rotationsaxel gör en cirkelrörelse runt zodiaken.  Tiden för Jesus födelse sägs representera starten för Fiskarnas tidsålder. Studerar man bibeln så slås man av hur mycket det talas om fisk, fiskare och människofiskare. Enligt esoteriker så är det ingen slump. De som författade bibeln visste att en viktig tidpunkt hade kommit och det gällde att upplysa dem som kunde upplysas om vad som nu väntade under Fiskarnas tidsålder.

Så vad betyder då Fiskarnas tidsålder och Jesus som representant för den? Något jag själv tycker är uppenbart, och som stöds av de flesta esoteriker, är att Jesus symboliserar den fullkomliga människan; den människa som vi alla har potential att någon gång bli och som vi alla en gång kommer att bli. Berättelserna om Jesus visar att under Fiskarnas tidsålder finns nya möjligheter, nya krafter att tillgå för den som vill och kan använda dem på rätt sätt.

Enligt den traditionella astrologin är Fiskarna ett vattentecken, det vill säga att den påverkar människor på ett  känslomässigt och emotionellt plan. Uttryckt esoteriskt är det framförallt människans emotionalhölje som starkast påverkas och kan utvecklas, förädlas, under Fiskarnas tidsålder. Möjligheten att nå det högre, ”det gudomliga”, genom hängivenhet, bön och osjälviskt tjänande av allt liv har varit stora. Tyvärr har det även lett till fanatism och förföljelse av alla oliktänkande, vilket kyrkan har varit ett skrämmande exempel på.

Jesus, eller egentligen Kristus , ”kristusmedvetandet” eller ”enhetsmedvetandet”, visar oss att osjälvisk Kärlek är möjlig. Fröet till Kärleken finns i vårt hjärta. Genom det högsta emotionala får vi kontakt med den värld där enheten och Kärleken är möjlig. Än så länge finns den inte förkroppslig i någon större utsträckning i denna vår fysiska värld. Hade mänskligheten bättre kunnat lyssna till det budskap som bland andra gnostikerna försökte sprida i början av Fiskarnas tidsålder hade inte vår värld varit så kaotisk och förvirrad som den är idag.

Nu står vi i början av Vattumannens tidsålder och undrar vad det ska bli av oss. Att mänskligheten ska ta sitt förnuft till fånga och försöka leva ett liv i harmoni med allt levande är kanske för mycket begärt än på ett tag, men möjligheterna sägs vara extra stora i denna luftens tidsålder. Synd bara att känslan, den högre känslan, tycks vara alldeles för lite utvecklad; den behövs nu när allt mer uppmärksamhet går till intellektet. Och vad ett skarpt intellekt utan känsla eller samvete är i stånd till har vi sett mer än nog av under 1900-talet. Vad Vatumannens tidsålder kan komma att innebära, och borde innebära för mänsklighetens vidkommande, kan det vara värt att återkomma till.

Tidens slut

Har ni märkt att tiden upphört!
Enligt mayafilosofen Carl Johan Calleman så upphörde tiden den 28 oktober 2011. Nu menar han förstås inte att klocktiden upphört, utan snarare att kosmos planlagda utveckling kommit till ett slut. Calleman hävdar att mayakalendern beskriver kosmos utveckling och vid det nämnda datumet har vi nått en förutbestämd punkt: toppen på pyramiden. Vi har nått pyramidens nionde och sista nivå, vilket speglar nio energier som har styrt all utveckling på jorden sedan miljarder år tillbaka.

Vad skulle då det här innebära i praktiken. För det första att kosmos bistår människan i hennes medvetandeutveckling på ett unikt sätt. Aldrig förut har omständigheterna varit så gynnsamma som nu. Det hänger ihop med att alla nio energierna nu är verksamma. Enligt Calleman betyder detta att mänskligheten nu kan ingå i ett "enhetsmedvetande" eller "kristusmedvetande". Alla initiativ att skapa och förstärka enheten mellan allt liv kommer att gynnas eller understödjas av kosmos, på ett eller annat sätt. På motsatt sätt kommer dualistiska, splittrande strukturer att ha svårt att överleva; det vill säga strukturer som bygger på dominans och orättfärdig maktutövning.

För det andra har tiden upphört att accelerera. Fram till mayakalenderns slut upplevde vi hur allting bara gick snabbare och snabbare. Vi upplevde det som att vi aldrig hade tillräckligt med tid. Vi levde inte i det omtalade "nuet" utan var fångna i ett ständigt "sedan", "nästa sak". Nu håller allting på att sakta ner, enligt Calleman. Åtminstone för dem som kan uppleva det.

Oavsett vad man tycker om Callemans idéer så har han på ett övertygande sätt i sina böcker argumenterat för att kosmos har en plan. Saker och ting sker inte bara slumpmässigt. Dessutom visar han att väldigt mycket av det som sker korresponderar med mayakalendern. Är det en slump eller inte? Avgör själva.

En sak är säker. Det är att ovanligt mycket händer just nu. På alla plan. Världsekonomin är i gungning. Revolution pågår i hela arabvärlden. Miljö- och klimatkatastroferna fortskrider. Avslöjanden sker dagligen om att våra välfärdssystem håller på att haverera. Allt fler börjar inse att så här kan det inte fortsätta så länge till. Det gäller att vi alla vaknar upp och gör det vi kan göra. Framförallt måste vi ta ansvar för våra liv. Alla positiva förändringar måste utgå från insikten att vi alla sitter i samma båt. Allt liv hänger ihop och vi ansvarar för varandra. Med den inställningen kan den tidlösa framtiden bli en tid som är till för alla.

Offentligt föredrag

Jag kommer att hålla ett offentligt föredrag kring boken Andligt sökande och förverkligande.

 

Plats: Garaget, Lönngatan 30, Malmö

Tid: Fredag 18 november, kl 18-20

Fri entré

 

Välkomna!

Livet är outgrundligt (del 2)

Enligt teologerna finns det både avsikt, mål och en intelligent skapare bakom den manifestation som vi kallar universum, och även bakom livet på vår planet. Det källmaterial de kristna teologerna använt sig av är den kanoniserade bibeln. Enligt dem är det skaparens ord som finns nedtecknade i bibeln, eller åtminstone hans sons ord. Det som finns i bibeln är sanningen och hela sanningen, det vill säga egentligen allt vi behöver veta om livet och oss själva. Att bibeln inte kan vara bokstavligt sann verkar de flesta tänkande människor numera vara överens om. Det blir allt svårare att tro på till exempel jungfrufödsel. Men hur ska då bibeln tolkas, om nu sanningen finns i den uttryckt i symboler, liknelser eller på annat sätt? Det här är fortfarande ett stort problem för teologerna som inte är överens. Däremot förenas de i övertygelsen att Gud existerar, och de kristna mystikerna vittnar om att de kan uppleva Guds närvaro.

Inte heller filosoferna är överens om vad livet är, hur det har uppstått, om det finns något slutmål, och om det finns någon djupare mening. Tendensen tycks vara att filosofin blir mer och mer specialiserad, liksom all övrig vetenskap. De stora universalgeniernas tid verkar vara förbi. Och att filosofera över så stora saker som livet självt låter sig nog inte göras längre inom den akademiska filosofin. Det närmaste vi kommer är kanske existentialismen, om den fortfarande är gångbar. Men inte heller den har egentligen några svar, utan mest frågor.

Men konsten då? Kan svaren på livets gåta finnas inom den? Många konstnärer har, liksom mystiker och andliga förkunnare, vittnat om den förundran, vördnad och känsla av helighet de upplevt inför livet. De har på olika sätt försökt uttrycka sina upplevelser av livets mysterium genom målning, skulptur, poesi eller musik, för att nämna några av konstformerna. När det fungerar som bäst blir man onekligen förflyttad ur tid och rum, bildligt talat, till en annan värld där harmoni och frid råder. Ett exempel av många är Bachs fugor, som kan fungera som katapult till högre världar.

Likheten mellan en konstnärlig skönhetsupplevelse och mystikernas upplevelse av guds närvaro är ingen tillfällighet. Bägge handlar om förmågan att genom känslolivet höja sig upp till de mest upphöjda och förfinade känslotillstånd vi känner till. Den som har upplevt det vet vad jag talar om. En sådan upplevelse kan vara en språngbräda över till det andliga, det som den här boken kommer att handla om. Då vet man att livet är någonting fantastiskt och outgrundligt (outgrundligt åtminstone på människans nuvarande utvecklingsstadium). Då vet man också att livet kan vara någonting helt annat än det vi blir uppfostrade till att bli i dagens samhälle, och att meningen med livet måste först och främst vara att förverkliga denna potential till sant liv.

Det tycks alltså som om mystikern och konstnären skulle ha lättare för att tränga igenom till upplevelsen av livets mysterium än vetenskapsmannen, filosofen och teologen. Men det är nog inte hela sanningen. Det har visat sig att många vetenskapsmän trots sin intellektuella och materialistiska skolning har idéer och tankar rörande existentiella frågor som liknar dem som konstnärer och mystiker har. Även de främsta vetenskapsmännen kan överväldigas av livet. Einstein har till exempel uttryckt sig på sätt som inte är främmande för mystiker eller moderna andliga utövare. Men på den vardagliga nivån är intellektet tillsammans med alla lägre emotioner det som verkligen hindrar oss från att uppleva det fantastiska med livet.

Andliga lärare brukar tala om att intellektet står i vägen för varandet – upplevelsen av enhet med livet och allt levande. Det är den stora sjukdom som mänskligheten lider av i vår tid, och som hindrar många vetenskapsmän, teologer och filosofer att utgrunda vad livet är. Istället fastnar de i intellektuella begrepp och resonemang som inte sällan leder till dogmer – trossatser som inte får ifrågasättas. Då reduceras livet till att bli innehållet i begreppen eller dogmerna och den nödvändiga öppenheten går förlorad. Risken finns alltså att tolkningen av verkligheten blir verkligare än verkligheten själv.

Det andlighet handlar om blir då att så att säga tysta intellektet. Uttryckt på det sättet låter det kanske inte så lockande. Om vi tystar intellektet blir vi då inte oförnuftiga? Så behöver det inte vara. Vi ska förstås använda vår tankeförmåga när den krävs, men inte annars. Som det är nu har intellektet – tillsammans med det lägre känslolivet, begär och drifter – tagit över fullständigt och dominerar oss. Därför är det av yttersta vikt att vi i vår tid hittar avstängningsknappen så att vi kan bli herrar över våra liv.

De som har förmågan att uppleva livets mystik och outgrundlighet blir i regel mer ödmjuka människor. De börjar inse sin egen obetydlighet och att det är väldigt lite vi egentligen vet om oss själva och livet. En som hade insett detta och ihåligheten i människans inbillade förträfflighet var Sokrates. Han retade gallfeber på Atens invånare genom att fråga ut dem om vad de visste om de stora filosofiska frågorna så som: vad är godhet, kunskap och sanning. Sokrates avslöjade dem med att tro att de visste svaren, när de i själva verket inte gjorde det. Han kallades för den visaste mannen därför att han visste att han ingenting visste om det som är någonting värt att veta. En annan av våra stora tänkare, Bertrand Russell, lär ha formulerat en snarlik insikt på ett lite annorlunda sätt:

Felet med världen är att de dumma är så tvärsäkra på allting – och de kloka så fulla av tvivel.

Har man kommit så långt att man inser att det man hittills lärt sig i stort sett är värdelöst när det gäller att få svar på de stora frågorna om livet, finns också förutsättningar att kunna få svaren. Då kan man bli vad jag kallar för andlig sökare eller sanningssökare. Att vara sanningssökare är inget man kan utbilda sig till eller en titel som man kan förvärva. Det bör heller inte vara en identitet; något som jaget skapar av trygghetsskäl och som lätt kan bli till en livsstil. Istället är det frågan om ett inre tillstånd.

I den här boken ska jag utforska vad det innebär i praktiken att bli sanningssökare. Jag kommer också att titta närmare på frågan hur vi kan komma i kontakt med Sanningen om livet, om det nu finns något sådant. Och går det att slå fast vad meningen med våra liv är, och kanske även att formulera levnadsregler?

Livet är outgrundligt (del 1)

Livet är fantastiskt, inte sant? Då tänker jag framförallt inte på livsinnehållet – vilket de flesta kanske gör – det vill säga upplevelserna i livet eller livssituationen, utan på det faktum att vi lever.

De upplevelser vi har och de situationer vi är med om är av skiftande innehåll. Så kallade positiva, njutningsfulla upplevelser varvas med smärtsamma. På annat sätt kan det inte vara i den värld vi för tillfället lever i; den värld vi har varit med om att skapa och är på god väg att förinta. Däremot är det ett mirakel att vi lever, och ingen kan egentligen förklara hur det gick till och vad livet är.

Av vetenskapsmännen har vi fått höra att alla livsformer vi känner till är uppbyggda av organisk materia, av molekyler och atomer. Ur materiell synvinkel är vi alla en samling atomer. Samtidigt är det självklart att vi är någonting mer. Vi ser inte oss själva som en materiesamling och vi betraktar inte våra nära och kära som sådana heller. Vi besitter egenskaper och förmågor som vilken materiesamling som helst inte kan ha. De materiesamlingar som utgör våra kroppar har liv, och som separata livsenheter har vi alla unika egenskaper, det som utgör vår särart och som gör att vi kan skilja den ena individen från den andra.

Hur det kommer sig att viss materia har liv, så som vi uppfattar det, medan annan inte har det kan vetenskapen inte förklara på ett tillfredsställande sätt. Självklart finns hypoteser och teorier, men de kommer inte åt livets essens.

Big bang-teorin visar att all materia i vårt universum sannolikt har uppstått ur en enda punkt i en jätteexplosion. Och Darwins idéer om det biologiska livets utveckling på vår planet innebär att livet har ett gemensamt ursprung, allt liv är besläktat och att det fortsätter att utvecklas. Men varför har livet uppstått?

Vetenskapen är i färd med att beskriva hur formaspekten av tillvaron ter sig – hur den är uppbyggd och vilka byggstenarna är. Men den har väldigt svårt att greppa livet självt, det som är hela poängen med att materien har organiserats så förnuftigt som den har gjort så att liv har kunnat uppstå.

Ateisterna säger att materien måste ha en förmåga att organisera sig själv så att liv uppstår. En intelligent organisering av materia, vilket våra kroppar är, skulle alltså uppstå ur någonting som saknar intelligens. Hur det ska kunna ske är dock obegripligt, och ingen har mig veterligen kunnat skapa någon som helst form av liv på konstgjord väg. De framsteg som på senare tid har skett inom gentekniken, där man lyckats få en cell att reproducera sig ur ett modifierat DNA, innebär inte att man lyckats skapa nytt liv. Det handlar istället om att förändra ett redan existerande liv.

Man talar i det här sammanhanget om slumpen. Det är den som ligger bakom livet. En hel räcka lyckliga omständigheter ska ha gjort att liv på ett mirakulöst sett uppstått ur den ”kemiska soppa” som fanns på jorden för miljarder år sedan. Och sedan sätter Darwins utvecklingslag igång och ser till att ur de encelliga organismer som från början fanns har uppstått det myller av intelligent liv som det nu gör på vår jord. Det är en fantastisk utveckling, eller hur? Jag undrar bara hur stor sannolikheten är för att det ska ha skett av en slump, alltså av sig själv, om det nu går att räkna ut någonting sådant?

Är det då inte rimligare trots allt att förutsätta att det finns någon typ av intelligens ”bakom” det skapade. Hur otroligt även det verkar så förefaller det mig vara ännu otroligare att det liv vi själva kan uppleva och iaktta skulle ha uppstått av sig själv, utan vare sig avsikt eller mål.

Boken har kommit

Nu finns boken Andligt sökande och förverkligande tillgänglig för försäljning. Du beställer den på denna blogg, se Boken. Här kommer du även att kunna läsa utdrag ur den.



 För närvarande går boken bara att beställa via denna blogg, men förhoppningsvis kommer den att finnas på vissa bokhandlar och nätbokhandlar. Jag ska även försöka sälja in den till biblioteken.

På denna blogg kommer jag även att lägga upp information om offentliga föredrag, workshops och liknande tillställningar där jag medverkar.