Man har alltid med sig "sig själv"

När man är på bio och ser en film kanske man tänker: så underbart det måste ha varit att vara där i den situationen. Likadant när man ser ett foto på något man varit med om tidigare och blir nostalgisk. Men då glömmer man bort att så som man föreställer sig det har det aldrig varit eller blir det aldrig. Man har nämligen alltid med sig "sig själv". Vad är då det?

I det här fallet betyder "sig själv" bagaget av reaktioner i det förflutna, förväntningar, fördomar, vanemässiga känslor och tankar, vår självkänsla eller brist på självkänsla och så vidare. Allt detta tar vi med oss in i de situationer där vi befinner oss. Som Eckhart Tolle brukar säga: var man än befinner sig så har man alltid med sig sina problem. Problemen har en tendens att lägga sig i förgrunden och så att säga färga (kanske till och med förpesta) upplevelsen och tillvaron.

Dessutom har vi den existentiella dimensionen "att vara" i en situation. Plockar man bort varandet så plockar man bort en stor del av livet, den viktigaste. Det är genom att vara i kontakt med sitt vara som människan kan förhålla sig till livet och vara i kontakt med sitt inre, sitt djupare jag, den hon egentligen är, eller hur man nu vill uttrycka det. I den här bloggen har jag ofta kallat det för att vara "självmedveten". Gurdjieff och Ouspensky beskriver det som ett medvetandetillstånd då man "minns sig själv".

Lyckas man minnas sig själv så kan man få den nödvändiga distansen till fenomenen man upplever och till sina problem i förgrunden. Det är ju i praktiken faktiskt det som kan hända när man till exempel ser en bra biofilm. Man lämnar för tillfället sina egna problem bakom sig och får som omväxling kanske uppleva andra människors problem istället. Då, när ens vanliga sig själv hamnar i bakgrunden, kanske man också minns sitt riktiga sig själv.

Misslyckades Gurdjieff och Ouspensky?

Colin Wilson nämner i sin bok Kampen mot sömnen att både Gurdjieff och Ouspensky, trots sina framgångar som lärare av en uråldrig esoterisk lära, ansåg sig ha misslyckats med sina företag. De ville rädda mänskligheten, eller åtminstone delar av den, undan den sömn som de ansåg att mänskligheten är slav under. Vad bestod då deras eventuella misslyckande i?

Svaret som skymtar i Wilsons bok är att Gurdjieff hade en förkärlek för att experimentera. Hans "lära", i vilken mån man nu kan  tala om lära, blev aldrig fix och färdig utan utvecklades ständigt. Han kom tydligen att ägna sig åt en del oväsentligheter, som till exempel att lägga onödigt stort fokus på "ansträngningar". Tanken var att stora, nästan övermänskliga, ansträngningar av fysiskt slag skulle hålla lärjungarna "vakna" och förhindra dem att falla i sömn. Gurdjieff insåg tydligen inte att ansträngningarna inte alltid var till gagn för lärjungarna. En del av lärjungarna blev sjuka på kuppen.

Genom Gurdjieffs ständiga experimenterande och sysslande med ibland oväsentliga saker kan man säga att han själv drabbades av det han kallade för sjutalets lag. Läran, eller kanske snarare metoden och dess praktik, förändrades gradvis över tid så att arbetet fjärmade sig från det som hade varit den ursprungliga avsikten.

Trots otaliga försök att grunda bestående centra där lärjungarna kunde utvecklas till "vakna" människor så lyckades detta aldrig på det sätt som Gurdjieff tänkt sig. Han hade ständiga pengaproblem, råkade ut för flera olyckor och drabbades av andra bakslag som kostade mycket i form av både pengar, kraft och tid.

Gurdjieffs lärjunge Ouspensky bröt med Gurdjieff efter några år. Han beskriver i sin bok In search of the miracolous hur han kom att distansera sig från Gurdjieff och att han inte kunde fortsätta arbeta i enlighet med Gurdjieffs metoder. Ouspensky såg som sin uppgift att bevara läran för eftervärlden. Han ville presentera läran i sin renaste form utan en massa ovidkommande saker.

Enligt Wilson gjorde Ouspenskys besatthet av läran och den teoretiska sidan av arbetet att det blev stelt och saknade den uppsluppenhet och glädje som alltid fanns i Gurdjieffs sällskap. Detta förstärktes av Ouspenskys pessimism, nämligen att arbetets utgångspunkt var människans sömn (robotlika beteende) och hennes oförmåga att "göra". Utgångspunkten borde enligt Wilson istället vara "glimten av friheten" som ligger inom räckhåll för i princip alla människor. Det är dessa glimtar av frihet (peak experience, ett begrepp som myntades av Abraham Maslow) som gör att vi är otillfredsställda med våra vanliga medvetandetillstånd (sömnen). Utan glimtarna av frihet skulle vi aldrig uppleva att vi är fångna i sömnens fängelse och således heller inte längta efter att bli fria.

Trots alla tillkortakommanden måste man konstatera att både Gurdjieff och Ouspensky påverkade många människor och har satt outplånliga spår vad gäller esoterikens historia. Den som vill tränga in i esoterikens värld kan helt enkelt inte hoppa över dem.