Medvetandets mysterium

Vad är medvetandet egentligen? Det har varit en av de stora frågorna inom filosofin i alla tider. Man har verkligen försökt att få medvetandet att passa in i både de religiösa och vetenskapliga föreställningsvärldarna. Dessvärre har man inte lyckats. Resultatet har blivit att man antingen reducerat medvetandet till att vara en aspekt av materien (vetenskapen) eller till att vara oberoende av materien (religionen). Bägge fallen har visat sig vara otillfredsställande.

Inom esoteriken däremot anser man att medvetande och materia har samma status; de är två oskiljaktiga aspekter av verkligheten. Jag kommer här att argumentera för att det är den enda förnuftiga ståndpunkten.

En sak som är viktig att klargöra är att österlandet och västerlandet haft, och alltjämt har tror jag, olika syn på medvetandet. I öst har man en lång tradition av att betrakta medvetandet som det primära i förhållande till materien och yttervärlden. Det som händer inom oss är den främsta källan till kunskap, exemplifierat framförallt av yogin som genom meditation söker upplysning.

I väst kom man att, från och med den antika grekiska kulturen och framåt, utveckla ett vetenskapligt ideal som gjorde att man eftersträvade kunskap om yttervärlden: objektiv kunskap. Detta ledde så småningom till ett så starkt ifrågasättande av allt subjektivt att vissa vetenskapliga inriktningar kom att tvivla på själva medvetandets existens. Eftersom vi inte kan väga och mäta medvetandet så kan vi inte vara säkra på att det finns. Och skulle det trots allt finnas så kan dess effekter förklaras i form av stimuli-respons.

Under senare tid har vetenskapen frångått den strikt behavioristiska uppfattningen och alltmer kommit att närma sig esoteriken. Dels erkänner man numera att medvetandet spelar stor roll för vårt välbefinnade. Man talar till exempel om psykosomatiska sjukdomar, det vill säga psyket påverkar kroppen. På senare tid har man även kunnat studera kopplingen medvetande-kropp med magnetkameror. Det har lett till en del intressanta upptäckter. Bland annat att vissa delar av hjärnan har förhöjd aktivitet hos dem som mediterat i många år. Under meditation förändras även hjärnvågorna. Sammantaget visar de här upptäckterna att man med sin vilja, och därmed sitt medvetande, kan påverka kroppen.

Nu motbevisar det här förstås inte den vetenskapliga riktning som hävdar att medvetandet är underordnat materien; att medvetandet är något som uppstår ur materien. Däremot menar jag att det finns all anledning att ta medvetandet på lika stort allvar som materien. Visserligen har vi fortfarande stora svårigheter med att förstå medvetandets natur, men att reducera det till ett fenomen som är oviktigt är helt enkelt dumt.

Den andra ytterligheten är naturligtvis lika orimlig: att betrakta materien och yttervärlden som illusion. Detta traditionellt österländska synsätt leder till en subjektivism som riskerar att sluta i ointresse för omvärlden och passivitet. Vi måste förstå att materia och medvetenhet är två aspekter av verkligheten som inte kan reduceras till varandra. Det går inte att förstå verkligheten utan att ta hänsyn till bägge.

Enligt esoterikern Laurency måste materia och medvetenhet kompletteras med en tredje aspekt: vilja, rörelse, process. Det är den aspekt som skänker liv och som ger allt levande en riktning, en rörelse. Denna sistnämnda aspekt är den som vi har svårast att förstå. Jag ska återkomma till den i ett senare inlägg.

Vad är då medvetandet? Vilken är dess natur? Detta är ett ämne lagom stort för en avhandling och det jag skriver här kan bara bli en inledning. En första intressant iakttagelse man kan göra är att vi vanligtvis betraktar medvetandet som att man antingen har det eller inte alls. Det vill säga att antingen är man medveten eller medvetslös. Alla som är medvetna har samma typ av dagsmedvetande. Samma brist på distinktion tycks finnas inom vetenskapen och psykologin (förutom den allra senaste tiden då man börjat intressera sig något för alternativa medvetandetillstånd).

Enligt esoteriken finns det flera olika typer av medvetandetillstånd. Ouspensky nämner till exempel i The psychology of man´s possible evolution fyra tillstånd:

1. Sömn (subjektivt, passivt tillstånd)
2. Dagsmedvetande, relativt medvetande (subjektivt, aktivt tillstånd)
3. Självmedvetande (objektivt med avseende på sig själv, subjektivt angående yttervärlden)
4. Objektivt medvetande (objektivt med avseende både på sig själv och yttervärlden)

De två första tillstånden känner vi alla igen. Det tredje tillståndet, självmedvetandet, är intressant därför att vi alla tror att vi har även det. Enligt Ouspensky är det inte så enkelt. Han menar att vi har det bara i sällsynta stunder; i stunder då vi är närvarande, då vi har en märklig upplevelse av att vara levande. Att det verkligen är så kan man övertyga sig själv om endast då man upplever ett av dessa sällsynta tillfällen. Då blir det uppenbart, men tyvärr övergår det snart till det vanliga dagsmedvetna tillståndet och då minns vi inte vad det var som hände, ännu mindre kan vi förstå det.

Även om vi har dessa ögonblick av självmedvetande väldigt sällan så finns det faktiskt något vi kan göra för att både framkalla och förlänga dem. Hur det går till finns det olika idéer om, men att det är möjligt tycks de flesta esoteriker vara överens om. (Fortsättning följer)