Vår tids rädsla för långsamhet

Filmregissören Roy Andersson skrev en gång en essä med titeln Vår tids rädsla för allvar. Han tog där upp vår rädsla för de allvarliga och existentiella frågor som rör livet. Jag håller helt och fullt med om att det finns en sådan obenägenhet hos dagens människa, men kanske ännu mer talande för vår tid är rädslan för stillhet och tystnad, långsamhet och eftertanke.

Vi lever i en speedad tid. Ett tydligt exempel på det är de tecknade filmer som görs idag för barn. Det är för mig omöjligt att hänga med i vad som sägs och görs. Efter en kort stund känner man sig uppjagad. Varför då? Jo, då har man kommit in i det medvetandefält som är det gängse kollektiva fält som styr vårt samhälle. Filmerna är nämligen skapade ur detta kollektiva medvetandefält. Enligt esoteriken bildar mänskligheten ett kollektivt medvetandefält som styr vårt medvetandes inriktning och därigenom våra handlingar

Då kan man förstå varför folk är så stressade och uppvarvade nuförtiden och varför TV-programmen ser ut som de gör. Det får inte finnas någon space, inget utrymme för stillhet och eftertänksamhet. Varenda sekund måste fyllas med något som retar våra sinnen. Sådant är nämligen det kollektiva medvetandefältet. Man kan tro att vår värld har gjorts för personer med ADHD. Det är kanske inte heller, i ljuset av det som sagts här, så konstigt att så många människor får just diagnosen ADHD i vår tid. De lever helt enkelt ur det kollektiva fältet.

Att vara långsam är en styggelse. Det är snudd på omoraliskt att ta gott om tid på sig. Det är precis som om det finns en skyldighet att vara stressad och uppjagad. Det är normaltillståndet i vårt samhälle. Och därför kanske man kan säga att det handlar inte så mycket om rädsla för långsamhet utan snarare om att man kan inte annat än att agera utifrån detta kollektiva medvetandefält.

Det finns forskning som visar att när människan är stressad så styrs vi av de mer primitiva delarna av vår hjärna. Det är den delen som har varit till stor hjälp när vi levde på savannen och blev jagade av vilda djur. I dag har vi inte den typen av faror och vi behöver istället använda oss av de mer avancerade delarna av hjärnan som kan leda till välgrundade beslut. De välgrundade besluten sätts ur spel när vi blir stressade och de mer primitiva delarna tar över. Därför är det viktigt att ha någonting att sätta emot det kollektiva medvetandefältet. Men hur kan vi göra det när vi lever ur det kollektiva fältet?

Esoteriken har en lösning på problemet. Det är att skapa den nödvändiga distansen till livsföreteelserna. Gurdjieffs lärjunge Maurice Nicoll säger att esoteriken ger möjlighet till den nödvändiga distansen, till självobservation. Det innebär att man får möjlighet att observera sig själv utifrån den esoteriska lärans idéer och kunskap. En man "av livet" kan inte detta eftersom livet har format honom och kan därför endast se på sig själv ur livets perspektiv.

I det här sammanhanget är det viktigt att säga att den självobservation som det talas om här är av den art som leder till själverinring, det vill säga det tillstånd då människan blir synlig för sig själv, då hon kan skilja på det som är äkta och falskt inom sig själv.

Varat bestämmer sanningen

Vi tänker ofta i absoluta termer och vill gärna ha absoluta svar på frågor som: Vad är gott? Vad är sant? Men i princip allt är relativt lär esoteriken. Vårt vara bestämmer vad vi betraktar som till exempel gott och sant. Den visar på vår förmåga.

Vad är då vårt vara? Esoteriken säger att det är vårt inre tillstånd, den vi egentligen är, vår inre kvalitet. Vårt varas tillstånd visar hur långt man kommit på sin andliga resa skulle man kunna säga.

Ett högre vara eller varatillstånd ger också en högre uppfattning och förståelse av det goda. Om vi höjer vårt vara genom andligt arbete kommer vi alltså att höja vår förmåga att vara goda. Ett högre vara kan förstå ett lägre, men ett lägre vara kan inte förstå ett högre, lär esoteriken.

"Människan är alltings mått" är en av filosofen Protagoras mest kända uttalanden. Enligt en av tolkningarna så innebär detta att saker och ting är relativa den som upplever dem. Det är den som upplever dem som avgör hur de är beskaffade. Det betyder att två människor kan uppleva en sak på olika sätt och bägge ha rätt. Det skulle i så fall innebära att det inte finns någon objektiv sanning, eller?

Enligt esoteriken behöver det inte vara så. Det är fullt möjligt att tillvaron är relativ samtidigt som det finns en objektiv sanning. Hur är det möjligt?

Som jag konstaterat tidigare på den här bloggen är esoteriken ofta paradoxal. Saker som ser ut att vara motsägelsefulla behöver inte vara det. Det beror på att en sak kan betraktas ur olika perspektiv, i olika skalor, på olika nivåer. Det som ser ut att vara på ett sätt i ett perspektiv förändras när blicken höjs.

I vårt vardagliga medvetandetillstånd är vår uppfattning av saker och ting mycket begränsad. Våra ställningstaganden och slutsatser kan inte vara annat än väldigt preliminära och tillfälliga. När vi får mer kännedom och större förståelse förändras vår syn. Det vi förut tyckte var något gott kanske vi nu uppfattar som ont och vice versa.

Det är tveklöst så att vår uppfattning om saker och ting förändras, kanske flera gånger under ett liv. Och uppfattningarna kommer att skilja sig åt mellan olika individer av en mängd olika orsaker. Att våra uppfattningar av saker och ting är relativa står alltså helt klart. Men det hindrar inte, säger esoteriken, att det ändå kan finnas objektiva, absoluta värden. Hur är det möjligt?

Det beror på att esoteriken utgår från idén att allt liv utvecklas mot allt större fullkomlighet: högre intelligens, större förmåga till kärlek och handling. Man kan se det som att slutmålet med dess sanningar och värden är det absolut sanna och goda; det som är objektivt, eftersom det är beständigt och alltså inte förändras. Allt annat förändras och är därför inte varaktigt, och kan heller inte vara objektivt.

Jag vill slutligen klargöra en sak och det är att alla de relativa sanningar som vi upplever på väg till slutmålet naturligtvis är verkliga för den som upplever dem. Den verklighet vi lever i är verklig och existerar och är på det sättet objektiv, men vår uppfattning om den kommer att vara relativ ända tills vi slutligen når den oföränderliga, objektiva synen. Då omfamnar vi och är ett med alltet.