Det som sades i del 1 gäller förstås även för andligt sökande och andlig verksamhet. Många sökare som börjar studera esoterik är mycket entusiastiska och ivriga och är glada för att de äntligen har hittat rätt. Så småningom börjar tvivlen att komma och efter ytterligare en tid har de glömt vad det var som inledningsvis gjorde dem så entusiastiska. Den positiva energi som de ursprungligen hade har nu försvunnit.
Detta är erfarenheter som jag tror många andliga sökare känner igen. Frågan är då hur vi ska göra för att kunna upprätthålla intresset när energin viker av?
För egen del började mitt sökande efter sanningen när jag kom in i en livskris. Krisen var så djup att jag ifrågasatte den jag hade blivit och kände mig främmande inför mig själv. Det var en process som hade startat där jag utforskade både mig själv och letade efter de sanna värden som jag antog måste finnas. Jag sökte alltså efter mitt sanna jag och de sanna värden som jag skulle försöka leva efter. Det här har jag skrivit ganska utförligt om i min bok.
Energin som livskrisen hade genererat var så kraftig att jag var som berusad, eller kanske snarare förälskad, under ett par års tid. Jag läste många nya spännande böcker, gick på föredrag och besökte kyrkor och trossamfund. Allt tack var livskrisen och den energi som hade alstrats. Så länge energin fanns där var det inga problem. Jag drevs vidare av den och gjorde många nyttiga erfarenheter.
Men, så som alltid är fallet, så fanns det en ände även för detta. Energin ebbade ut när jag hade kommit en bit på vägen och det andliga sökandet blivit ett normaltillstånd. Plötsligt hade jag inte den där energivågen som jag kunde rida på. Nu behövdes en ansträngning från min sida för att komma vidare.
Gurdjieff kallar detta för att göra en medveten ansträngning. Vad innebär då det? Jag kan inte gå in i detalj på detta. Den som är intresserad kan själv läsa vidare i förslagsvis Ouspenskys böcker, till exempel Fjärde vägen. Kortfattat innebär det att i rätt tidpunkt göra en medveten ansträngning av ett visst slag så att den nödvändiga energin kan alstras. Lyckas man med det kommer aktiviteten att kunna fortsätta på rätt sätt.
För min egen del har det inneburit att jag i perioder kan falla ifrån mitt andliga arbete, arbetet med mig själv. Jag vet att jag skulle behöva ägna tid åt det men ett inre motstånd har vuxit fram som jag måste ta mig igenom. Det är här den medvetna ansträngningen behövs. Att den är medveten innebär i Gurdjieffs termer att flera av kroppens centra är aktiverade (till exempel både tanke och känsla), och endast de bättre delarna av dem . Lyckas jag med detta når jag det självmedvetna tillstånd jag skrivit många gånger om på denna blogg.
Svaret på varför vi inte gör det vi borde göra, det vill säga hålla den andliga inriktningen, ser alltså ut att vara att en medveten ansträngning måste göras för att övervinna det motstånd som byggts upp. Ofta faller vi till föga och gör inte det som krävs. Det var bland annat för att underlätta detta arbete som Gurdjieff byggde upp sitt andliga skolarbete. Jag kanske kan återkomma till detta i ett senare inlägg.
