På SVT går just nu en serie som heter År 1 miljon –
berättelsen om din framtid. Författare, forskare och fysiker
fantiserar om hur det mänskliga livet kan komma att gestalta sig då,
om mänskligheten fortfarande är vid liv förstås. Nyckelordet här
är fantiserar, för något annat kan det ju inte vara när
man försöker blicka en miljon år framåt.
Serien är spännande och fantasieggande, men jag har många
invändningar som jag inte ska gå in på här. Jag kommer att
koncentrera mig på några få saker som har med temat för denna
blogg att göra.
Redan i första avsnittet slås fast att artificiell
intelligens (AI) kommer att bli mycket smartare än människan och
därmed hotar att utradera mänskligheten. Detta är numera en vanlig
berättelse i media och om detta har jag redan skrivit i inlägget 4 juni 2017.
Vad är då lösningen på detta hot, enligt
programserien? Jo, att gå samman med AI, att uppgradera den
mänskliga hjärnan så att vi får superförmågor. Och som om det
inte vore nog med detta så kommer vi så småningom att helt överge
den mänskliga kroppen och ladda upp vårt medvetande på molnet,
det vill säga på internet. På så sätt får vi dessutom evigt
liv.
I programmen råder en mystisk och lite
hemsk stämning samtidigt som intervjupersonerna är fulla av
optimism och har storslagna visioner om den framtid som ligger
framför oss. För mig är det lite svårt att ta det hela på
allvar. Var finns eftertänksamheten och det kritiska tänkandet? Hur
pass troliga är dessa scenarier? Och vill vi verkligen leva i en
sådan verklighet? Och vart tar det mänskliga perspektivet vägen?
Är vi ens människor om vårt medvetande är uppkopplat på nätet
och vi saknar fysisk kropp? Frågan ställs förvisso i programmen
men jag hade önskat större utrymme för dessa existentiella och
filosofiska frågor. Varför medverkar till exempel ingen filosof?
Jag vågar nog påstå att om utvecklingen
går åt det håll som förmedlas i programmen är det kört för
mänskligheten. Då finns vi inte längre som art i den fysiska
verkligheten och kommer därför inte att kunna utvecklas som avsett.
Dessutom är det så att det inte går att isolera medvetandet och
tro att det ska kunna leva vidare i ett moln. Det går inte heller
att kopiera hjärnan, att bygga upp en exakt kopia i kisel eller hur
man nu tänker sig det, och tro att medvetandet ska kunna leva vidare
där.
Programmakarna vet lika lite som dagens
forskare vad medvetandet egentligen är. En vanlig uppfattning hos
filosofer är att medvetandet i form av självmedvetande är
överflödigt, se inlägget 8 juli 2015. Men det som programmakarna
avser med att ”snart har AI medvetande och vilja” handlar nog om
förmåga att uppleva och att reflektera över sig själv. Jag har
svårt att se hur en samling kiselmolekyler samlade i en exakt kopia
av en människas hjärna någonsin ska kunna få förmåga av
jagupplevelse och självreflektion.
Enligt esoteriken finns det en plan för
allt liv, och således även för mänskligheten. Slutmålet för
planen är att allt liv ska bli fullkomligt, det vill säga
allsmäktigt, all-vist och därmed också all-gott. Än så länge är
vi inte som kollektiv medvetna om denna plan. Endast vissa enskilda
individer är medvetna om den, de kallar vi för avatarer (till
exempel Jesus och Buddha). Men planen är att vi alla ska bli
medvetna om slutmålet och att vi också ska kunna uppleva att all
medvetenhet och allt liv hänger ihop.
Vidare så säger esoteriken att allt liv
faktiskt redan är evigt, även om vi inte ännu upplever det så.
Det beror på att människan har en kärna som vi inte är medvetna
om och som överlever inkarnationerna, det vill säga att det är den
som inkarnerar. Den har fått olika namn i de olika esoteriska
tankesystemen: till exempel mikrokosmos och monad.
Att försöka skapa evigt liv genom att
manipulera den fysiska kroppen eller att ladda upp medvetandet i en
digital virtuell verklighet är alltså att gå över ån för att
hämta vatten. Livet är redan evigt och det gäller bara för oss
att inse detta och ha tålamod. Förr eller senare kommer vi att bli
medvetna medskapare i det stora kosmiska äventyr som är livet.
Åtminstone enligt esoteriken.
