Allting är cykliskt, inget linjärt

”Allting är lagbundet och kan beskrivas med hjälp av lagar, bara man vet hur lagarna ser ut.” Vi börjar mer och mer att förstå innebörden av dessa ord. En bra början har gjorts med naturvetenskapen; sådant som kan knytas till materien; det observerbara. Svårare är det med det som har med medvetandet att göra: människors sinnestillstånd, upplevelser, handlingar. Detta har jag skrivit om tidigare (se inläggen 1 september 2013 och 3 november 2013).

Att mänskligt beteende, både individuellt och kollektivt, skulle vara lagbundet tycks ännu vara kontroversiellt. Ändå är det det som esoteriken föreslår.

Samhällsekonomin är ett område där vi tänker oss att det inte finns några lagar, förutom dem vi själva skapat politiskt. Människor bestämmer utifrån sin egen fria vilja hur de placerar sina pengar och när de ska köpa och sälja. När det är gynnsamt binder de sina lån eller gör andra transaktioner. Att de stora upp- och nedgångarna i den globala ekonomin inte bara kan förutses, utan även beräknas utifrån en matematisk modell, är för många motbjudande.

Enligt ekonomen Martin Armstrong beskriver den globala ekonomiska aktiviteten ett cykliskt förlopp och inte linjärt, vilket nationalekonomerna ofta hoppas på (tron på den eviga tillväxten). Därmed bekräftar han ett esoteriskt faktum, nämligen att allting i kosmos är cykliskt, och att ingenting kan vara linjärt.

Mer exakt säger sig Armstrong ha upptäckt att all ekonomisk aktivitet förhåller sig till talet pi (π). Det innebär att börsrörelser, räntor, guldvärdet med mera kan relateras till pi, men även sådant som kan hänföras till annan mänsklig aktivitet – krig, social oro med mera. All aktivitet har sin cykel; beskriver ett annorlunda förlopp tidsmässigt jämfört med annan aktivitet.

Genom hela mänsklighetens historia har kunskap om samband mellan matematiska tal och både natur- och mänskliga företeelser funnits. Som det kanske mest slående exemplet kan nämnas Pythagoras, som ansåg att allting i kosmos kan beskrivas matematiskt och att det finns en ”sfärernas harmoni” inbyggd. Och människans andliga utveckling kan symboliseras matematiskt.

Denna talmystik rensades bort när naturvetenskapen utvecklades under upplysningstiden och senare. Nu har allt detta börjat återupptäckas, inte minst populärvetenskapligt och inom new age. Ett exempel bland många är boken The secret code som framförallt behandlar det gyllene snittet.

Det ser ut som om naturvetenskap och andlighet (esoterik) nu på allvar börjar närma sig varandra. Men mycket återstår förstås innan vetenskapsmän och andra auktoriteter på allvar börjar undersöka esoteriken.

Går esoterik att bevisa?

Enligt Laurency bevisar esoteriken – och i synnerhet hylozoiken – sin överlägsenhet gentemot andra tankesystem genom att förklara "tusentals eljest oförklarliga företeelser" (Hylozoik är den lära som Pythagoras undervisade i och som Laurency säger sig företräda).

Dessa bevis måste man enligt Laurency själv skapa. Det betyder att man måste själv försöka förklara (utifrån ett tankesystem) alla möjliga företeelser och problem som uppstår i människans världar; i vår vardag. Den som försöker göra det kommer snart att inse att det inte är så lätt.

Jag kommer i det här inägget att ta upp några av dessa hinder som gör att endast en liten grupp människor (hittills) inser esoterikens värde (de flesta som kommer i kontakt med esoterik avfärdar den som utopisk eller alltför fantasifull).

För det första föds vi in i denna värld till ett redan uppdukat smörgåsbord med föreställningar, ideologier, fördomar och åsikter om så gott som allting. Och dessa internaliserar vi under vår uppväxt; vi gör dem till våra egna (Mer om detta i inlägget 1 september 2013).

Föreställningarna hindrar oss att tänka i nya banor eftersom de automatiskt infinner sig när vi söker en förklaring på en företeelse. När vi studerar till exempel det esoteriska tankesystemet kommer vi därför att undersöka hur det passar ihop med det som vi redan genom vår livshistoria tillägnat oss. Det vi tillägnat oss blir som en mall som vi lägger över alla andra tankesystem för att avgöra om de stämmer eller inte.

En annan svårighet är att innebörden av samma begrepp skiljer sig åt i de olika tankesystemen; begreppen har olika verklighetsinnehåll. Det går alltså inte att rakt av likställa till exempel begreppet ”medvetenhet” i ett system med samma begrepp i ett annat. I esoterikens fall blir detta extra tydligt eftersom det esoteriska systemet är av annan art (se inlägget 7 april 2012)

En av slutsatserna man kan dra vid en jämförelse mellan esoeriska och andra tankesystem är att de esoteriska begreppen upplöser de motsatsförhållanden som finns inom till exempel vetenskapen. Ett typiskt exempel är frågan om det är arvet eller miljön som ligger till grund för utvecklandet av psykologiska egenskaper, färdigheter, sjukdomar med mera.

Det är egentligen inte så svårt att begripa att både arv och miljö spelar roll. Det tycks också vetenskapen kunna bekräfta empiriskt, efter mycket forskning. Men fortfarande har man svårt att ta till sig dessa fakta eftersom man inte har någon bra teori som kan inkorporera dem alla. Och så länge man inte har det så tenderar vetenskapen att förneka de fakta och samband som motsäger den för tillfället rådande teorin (jämför med resonemanget ovan om internalisering av föreställningar). Det är en upptäckt som har gjorts av Thomas Kuhn och är en av de allra viktigaste upptäckterna inom vetenskapsfilosofin.

Esoteriken lyfter ofta frågan till en högre nivå där motsatserna upphävs; de bildar en syntes. Då har till exempel frågan om arv och miljö fått en annan betydelse.

Enligt esoteriken är miljön viktig för att kunna utveckla den potential som individen har. Genom miljön återuppväcks de erfarenheter som ligger latent hos individen (monaden) och har utvecklats genom alla inkarnationer till livsförståelse. Individen bygger då vidare på den grund som redan lagts i det förflutna. Om erfarenheterna inte återuppväcks når individen i den nuvarande inkarnationen inte upp till dess egentliga livsförståelse.

Utan det esoteriska tankesystemet blir följaktligen synen på arv och miljö helt annan. Vi kan se att ett motsatsförhållande skapats där det egentligen inte finns något. Förståelsen för det viktiga samspelet mellan arv och miljö finns till exempel inte inom det nuvarande vetenskapliga tankesystemet (även om utvecklingspsykologer också kan tala om miljöns betydelse för att utveckla till exempel kognitiva förmågor).

Enligt Laurency befinner sig de flesta människor på emotionalstadiet (antingen lägre eller högre, se inlägget 1 mars 2015) och så länge vi gör det kommer vi att känslomässigt favorisera det tankesystem som vi för tillfället omhuldar. Det är ett vanligt fenomen även hos vetenskapsmän (vanligt inom humaniora och samhällsvetenskap, förmodligen mindre vanligt inom naturvetenskap). Det bildas olika läger som föredrar antingen den ena eller andra riktningen (inom psykologin till exempel kognitiva eller psykodynamiska skolan).

Så länge tänkandet styrs av känslan är det inte objektivt. Det är därför Laurency menar att förnuftigt tänkande börjar först på mentalstadiet. Först då kan verkligt sunt förnuft börja göra sig gällande.

Därför kan man också säga att det först är personer på mentalstadiet som verkligen kan förstå esoteriken och som har möjlighet att "bevisa hylozoikens överlägsenhet". Men det skadar ju inte att alla vi andra gör så gott vi kan för att undersöka både hylozoik och esoterik i vid mening gentemot andra tankesystem. På så sätt uppövar vi både tankeförmåga och förmåga till objektivitet.

Behövs medvetandet?

I inlägget 1 juni 2014 skriver jag : "Vi är vanligtvis till exempel inte medvetna om att vi är medvetna". Det är lite klumpigt skrivet, eller i vilket fall som helst finns risken att det missförstås. Att  "inte vara medveten om att man är medveten" är en självmotsägelse. Det jag menar är att man i det dagsmedvetna tillståndet inte är medveten om ens potential att bli självmedveten, att det finns ett sådant tillstånd.

Vanligtvis när man frågar människor om huruvida de är medvetna (självmedvetna) eller omedvetna (dagsmedvetna) så svarar nästa alla att de är medvetna, och att de är det hela tiden.  Det beror antagligen på att de allra flesta inte gjort klart för sig skillnaden mellan dessa båda tillstånd (för en beskrivning se inlägget  1 juni 2014).

Skillnaden mellan de bägge tillstånden är mycket stor. Märkligt nog har denna skillnad knappast uppmärksammats alls. Och huvudskälet till det är förmodligen att tillfällena med självmedvetenhet  är få och kortvariga, och när de väl kommer så vet vi inte vad vi ska göra med dem.

Inom den vanliga psykologin görs ingen uppdelning mellan kvalitativt sett olika medvetandetillstånd, förutom mellan sömn och vakenhet . Man antar alltså att man antingen är medveten (när man är vaken) eller omedveten (sömn, trans, koma).  Tittar man i den vetenskapliga och filosofiska litteraturen ser man inte heller där någon sådan uppdelning (förutom den allra senaste tiden då man börjat intressera sig något för alternativa medvetandetillstånd: ut ur kroppen-upplevelser, medvetande vid meditation med mera).

Man inser inte att medvetandet kan ha olika kvaliteter. Endast esoteriken  tycks kunna redogöra för detta. Ouspensky delar till exempel in medvetandet i fyra kvalitativt sett olika tillstånd (detta finns även beskrivet i inlägget daterat  14 oktober 2012):

1. Sömn (subjektivt, passivt tillstånd)
2. Dagsmedvetande, relativt medvetande (subjektivt, aktivt tillstånd)
3. Självmedvetande (objektivt med avseende på sig själv, subjektivt angående yttervärlden)
4. Objektivt medvetande (objektivt med avseende både på sig själv och yttervärlden)

Utan att ha denna skillnad mellan medvetandetillstånd klart för sig är det omöjligt att lösa medvetandets gåta: Vad är medvetandet? Och vad ska det vara bra för?

Den vetenskapliga forskningen på området har kommit fram till att medvetandet styr väldigt lite av våra handlingar. Mycket sker automatiskt och utan att vi tänker på det; så mycket att man börjar likna människan vid en intelligent maskin (som är omedveten, lägg märke till att handlingar kan vara intelligenta samtidigt som de är omedvetna). Inte undra på att forskningen inom artificiell intelligens fått ett uppsving och att man tror sig snart kunna ersätta en stor del av mänsklig arbetskraft med robotar.

Så vad ska människan med medvetandet till om hon i mångt och mycket beter sig som en robot? Här vill jag återigen hänvisa till Ouspensky och till Gurdjieff. De hävdar att människan normalt sett inte är medveten (självmedveten), men att hon har potential att bli det. Och att det gäller att ta tillvara stunderna av självmedvetenhet. Då befinner vi oss i ett bättre tillstånd som möjliggör att vi kan fatta välgrundade beslut. Då inser vi saker som vi inte kan förstå i det dagsmedvetna tillståndet.

Medvetandet (självmedvetandet) är alltså inte något som är betydelselöst och som vi kan undvara, så som har föreslagits av bland andra forskaren Susan Blackmore i boken Medvetandet. Tvärtom, det är självmedvetandet och så småningom ännu högre medvetandetillstånd som är räddningen för mänskligheten.

Så länge vi sitter fast i det dagsmedvetna tillståndet kan vi inte lösa medvetandets mysterium. Vetenskapen försöker att förklara allting utifrån dess egen förmåga till förståelse, det som jag ovan har kallat för intellektet. Eftersom det saknas flera viktiga pusselbitar (fakta) så måste också slutsatserna bli felaktiga. Först när vi når högre medvetandetillstånd kan vi på allvar vara förnuftiga varelser. Det första steget är att allt oftare och längre vara självmedvetna, och att omsätta insikterna som fås därav i handling, i förverkligande.

Människans utvecklingsstadier, del 4

Inom mänskligheten finns enligt esoteriken klart urskiljbara stadier, så kallade utvecklingsstadier. De kallas så därför att de vittnar om individens uppnådda utvecklingsnivå. Utvecklingsnivån avspeglas i beteenden och förhållningssätt till livet, vilka i sin tur är beroende av den livsförståelse som kommer av livserfarenhet. Livserfarenheten ökar ju fler inkarnationer individen har avverkat. Allmänt sett: ju fler inkarnationer desto högre utvecklingsstadie.

Hur kan utvecklingsstadierna beskrivas, och hur skiljer de sig åt? Det finns en uppsjö av kategoriseringar av mänskligheten inom modern psykologi, new age, ockultism och esoterik. Det visar att förvirringen är total. Allt som utger sig för att vara esoterik är inte sann kunskap. Att kunna skilja äkta från oäkta är naturligtvis inte lätt.

Men det finns några kännetecken på det som är verklig esoterik. Den esoteriska kunskapen har alltid funnits och i alla tider har man gjort indelningar av mänskligheten i olika stadier. Däremot har beteckningarna självklart varierat.

Både inom den ursprungliga buddhismen och hos gnostikerna finns snarlika indelningar i kategorier utifrån förmågan till medvetenhet och självförverkligande:

1. De som är fångade av sinnena.

2. De som söker vägen till Sanningen.

3. De som funnit Sanningen.

Kategori 3 är målet för alla individer i människoriket; då först är människan en sann människa.

En lättfattlig men samtidigt också differentierad och utförlig kategorisering står Laurency för. Han gör indelningen utifrån hur mycket av medvetenheten som är aktiverad i människans olika höljen. Höljena är enligt Laurency uppbyggda av materia av en viss kvalitet och det är kvaliteten av denna, och individens (monadens) förmåga att aktivera materien, som avgör hur pass omfattande det motsvarande slaget av medvetenhet blir.

Höljenas materia aktiveras successivt nerifrån och upp, det vill säga den grövsta materien först. Det är individens livsförståelse, som kommer ur livserfarenhet, som avgör vilka materier som kan aktiveras.

Laurency indelar mänskligheten i följande fem olika utvecklingsstadier utifrån den medvetenhet som individen (monaden) lyckats aktivera:

a) Ett stadie där medvetenheten i organismen är den mest framträdande. Detta är fallet med alla nya individer i människoriket. Fokus är på det fysiska medan känsloliv och tankeverksamhet är begränsad. Individen är ett fysikaljag.

b) I nästa stadie har både känsloliv och tankeverksamheten blivit mer omfattande, men de är fortfarande relativt ofullkomliga. Individen är i de bägge första stadierna till övervägande del egoistisk i sin livsinriktning och känslorna bär ofta hatets kvalitet. Individen är på detta stadie ett lägre emotionaljag. Till detta stadie hör merparten av individerna i västvärlden enligt Laurency.

c) På nästa stadie utvecklar individen sina högre känslor. Inriktningen blir alltmer altruistisk och individen börjar leva för andra och för livet självt. På högre nivåer kan individen bli mystiker och uppleva ”guds närvaro”. Individen är här ett högre emotionaljag.

d) Sedan följer ett stadie då fokus är på det högre mentala. Individen söker här efter ett sant sätt att leva på; en livsinriktning som är i samklang med livet självt. En medveten livshållning som är förnuftig är idealet. Individen är ett mentaljag.

e) Det femte stadiet är slutmålet för individen i det mänskliga naturriket. Individen har blivit en människa med altruistisk livsinriktning och lever ett liv som är i överensstämmelse med livslagarna. Hon kan se hur orsak och verkan hänger ihop i alla människans världar och kan följa sina inkarnationer från början till det aktuella nuet. Laurency kallar därför denna människa för ett kausaljag (av kausalitet, orsak). Individen har aktiverat medvetenheten i kausalhöljet (människans högsta hölje), det som i äldre esoterik kallades för själen. Endast en mycket liten del av mänskligheten har lyckats nå hit.

Därmed är enligt Laurency människans utveckling avslutad och livet fortsätter under helt andra villkor och omständigheter i följande rike: det femte naturriket.