I föregående
inlägg konstaterade jag att intellektet inte kan förstå
medvetenheten. Det har att göra med att intellektet är en funktion
som är inriktad på de två andra aspekterna av tillvaron: rörelsen
och materien. Men det är inte kört för oss. Det finns också en
indirekt möjlighet att förstå mer om själva medvetenheten än vad
vi vanliga dödliga gör idag.
Den möjligheten
ligger enligt esoteriken i att vi kan uppnå ett högre
medvetandetillstånd; ett tillstånd som kallas för
självmedvetenhet. I ett senare skede väntar ännu högre
tillstånd.
Vad är då denna
självmedvetenhet? Hur upplevs den?
Till att börja med
så är det enklare att beskriva vad vårt vanliga
medvetandetillstånd, det så kallade dagsmedvetna tillståndet, inte
är. Vi är vanligtvis till exempel inte medvetna om att vi är
medvetna. Det kan tyckas paradoxalt och märkligt men vid närmare
eftertanke, och experiment, så kan vi bekräfta att så är fallet.
Problemet med dessa experiment är att när man bestämmer sig för
att observera sitt medvetande så befinner man sig tillfälligt i ett
mer medvetet tillstånd. Därför är det lätt att lura sig tro att
man alltid är medveten.
Det betyder att
ovanstående faktum oftast bara kan bekräftas strax efter att man
vaknat upp ur ett mer omedvetet tillstånd. Då inser man att man
nyss varit omedveten –
ungefär som när man vaknar upp ur en dröm –
och att man nu befinner sig i ett mer medvetet tillstånd.
Ett av problemen
med att försöka beskriva vad självmedvetenhet är, är att när
man försöker göra det så är man vanligtvis inte självmedveten.
Det räcker alltså inte med att höja sin vanliga dagsmedvetenhet.
Att vara självmedveten är att vara i ett annat tillstånd.
En av de mest
påtagliga effekterna av självmedvetande är att både
uppmärksamheten och medvetenheten om vad som försiggår starkt
ökar. Upplevelsen av vad som pågår både i det yttre och inre blir
förstärkt. För min egen del blir det mest tydligt vid meditation
eller när jag till exempel koncentrerat lyssnar på musik. Jag kan
uppleva det som att jag ”blir ett” med musiken; att jag ”vet”
vad nästa ton kommer att bli, även om jag de facto inte gör det.
Man skulle kunna
beskriva det som att störande tankar, känslor och annat
medvetandeinnehåll plötsligt gör paus. Medvetandet med sin
upplevelse höjer sig upp över allt annat och kan skåda ner på det
som sker; ett tillstånd som kan upplevas som att vara utanför sin
kropp och att studera den utifrån (men det är ändå ingen ut ur
kroppen-upplevelse så som det vanligtvis beskrivs). Man blir så att
säga transparent för sig själv.
Oftast blir detta
självmedvetna tillstånd kortvarigt. Tankarna och känslorna gör
sig snart påminda igen och tar över uppmärksamheten, precis som de
brukar. Men de självmedvetna tillstånden är tillstånd vars
upplevelser man inte glömmer. Ibland har de så stor kraft att de
blir startskottet för en ny livsinriktning eller att man kommer in i
en existentiell livskris.
Har man väl
upplevt det självmedvetna tillståndet så ökar chansen att få
uppleva ett sådant tillstånd på nytt. Dessutom blir det lättare
att avsiktligt försätta sig i ett sådant tillstånd.
Däremot fortsätter
medvetenheten att gäcka intellektet. En positiv konsekvens av
självmedvetenheten är att den kan leda till insikten att
intellektet inte är allt. Intellektet är bra på sin funktion, men
dysfunktionell när den ger sig in på områden där den inte hör
hemma. Det finns alltså sådant som ”övergår dess förstånd”.
Det som det sedan
handlar om för sanningssökaren som insett intellektets begränsning,
är att underordna sig det ”högre vetande” som andliga lärare
och esoteriker i alla tider talat om. Vad detta vetande är för
något kan du läsa mer om i inägget daterat 7 april 2012. Där
beskriver jag hur ett esoteriskt tankesystem skiljer sig från ett
system skapat av intellektet. Men jag kommer säkert att återkomma
till detta ämne i senare inlägg, och då kanske med fokus på
möjligheten att inte bara begripa och förstå i andra hand, utan
att ta emot det högre vetandet i första hand –
gnosis.
