1 juni 2014

Konflikten mellan intellekt och medvetenhet

I föregående inlägg konstaterade jag att intellektet inte kan förstå medvetenheten. Det har att göra med att intellektet är en funktion som är inriktad på de två andra aspekterna av tillvaron: rörelsen och materien. Men det är inte kört för oss. Det finns också en indirekt möjlighet att förstå mer om själva medvetenheten än vad vi vanliga dödliga gör idag.

Den möjligheten ligger enligt esoteriken i att vi kan uppnå ett högre medvetandetillstånd; ett tillstånd som kallas för självmedvetenhet. I ett senare skede väntar ännu högre tillstånd.

Vad är då denna självmedvetenhet? Hur upplevs den?

Till att börja med så är det enklare att beskriva vad vårt vanliga medvetandetillstånd, det så kallade dagsmedvetna tillståndet, inte är. Vi är vanligtvis till exempel inte medvetna om att vi är medvetna. Det kan tyckas paradoxalt och märkligt men vid närmare eftertanke, och experiment, så kan vi bekräfta att så är fallet. Problemet med dessa experiment är att när man bestämmer sig för att observera sitt medvetande så befinner man sig tillfälligt i ett mer medvetet tillstånd. Därför är det lätt att lura sig tro att man alltid är medveten.

Det betyder att ovanstående faktum oftast bara kan bekräftas strax efter att man vaknat upp ur ett mer omedvetet tillstånd. Då inser man att man nyss varit omedveten ungefär som när man vaknar upp ur en dröm och att man nu befinner sig i ett mer medvetet tillstånd.

Ett av problemen med att försöka beskriva vad självmedvetenhet är, är att när man försöker göra det så är man vanligtvis inte självmedveten. Det räcker alltså inte med att höja sin vanliga dagsmedvetenhet. Att vara självmedveten är att vara i ett annat tillstånd.

En av de mest påtagliga effekterna av självmedvetande är att både uppmärksamheten och medvetenheten om vad som försiggår starkt ökar. Upplevelsen av vad som pågår både i det yttre och inre blir förstärkt. För min egen del blir det mest tydligt vid meditation eller när jag till exempel koncentrerat lyssnar på musik. Jag kan uppleva det som att jag ”blir ett” med musiken; att jag ”vet” vad nästa ton kommer att bli, även om jag de facto inte gör det.

Man skulle kunna beskriva det som att störande tankar, känslor och annat medvetandeinnehåll plötsligt gör paus. Medvetandet med sin upplevelse höjer sig upp över allt annat och kan skåda ner på det som sker; ett tillstånd som kan upplevas som att vara utanför sin kropp och att studera den utifrån (men det är ändå ingen ut ur kroppen-upplevelse så som det vanligtvis beskrivs). Man blir så att säga transparent för sig själv.

Oftast blir detta självmedvetna tillstånd kortvarigt. Tankarna och känslorna gör sig snart påminda igen och tar över uppmärksamheten, precis som de brukar. Men de självmedvetna tillstånden är tillstånd vars upplevelser man inte glömmer. Ibland har de så stor kraft att de blir startskottet för en ny livsinriktning eller att man kommer in i en existentiell livskris.

Har man väl upplevt det självmedvetna tillståndet så ökar chansen att få uppleva ett sådant tillstånd på nytt. Dessutom blir det lättare att avsiktligt försätta sig i ett sådant tillstånd.

Däremot fortsätter medvetenheten att gäcka intellektet. En positiv konsekvens av självmedvetenheten är att den kan leda till insikten att intellektet inte är allt. Intellektet är bra på sin funktion, men dysfunktionell när den ger sig in på områden där den inte hör hemma. Det finns alltså sådant som ”övergår dess förstånd”.

Det som det sedan handlar om för sanningssökaren som insett intellektets begränsning, är att underordna sig det ”högre vetande” som andliga lärare och esoteriker i alla tider talat om. Vad detta vetande är för något kan du läsa mer om i inägget daterat 7 april 2012. Där beskriver jag hur ett esoteriskt tankesystem skiljer sig från ett system skapat av intellektet. Men jag kommer säkert att återkomma till detta ämne i senare inlägg, och då kanske med fokus på möjligheten att inte bara begripa och förstå i andra hand, utan att ta emot det högre vetandet i första hand gnosis.