Den här gången tar jag upp ett ämne
som jag bara delvis tidigare har berört, och då på ett mycket
ofullständigt sätt. Det handlar om idén att människan går igenom
olika utvecklingsstadier.
Själva idén är mycket gammal (precis
som alla andra fruktbara idéer). Den har funnits i andliga kretsar
och inom esoterik sedan urminnes tider. I våra dagar finns det även
spår av den inom vetenskapen, i bland annat utvecklingsläran.
Tanken är där att allt liv utvecklas i samspel med naturen till att
bli alltmer livsdugligt och fullkomligt.
Inom esoteriken ligger fokus inte på
livets utveckling i materiellt avseende utan på medvetandets
utveckling. Vetenskapen har kunnat spåra biologiska förändringar
hos människan och andra livsformer, men inte förändring i
medvetenhet (förutom på ett indirekt sätt genom arkeologiska fynd med mera).
Det som är speciellt (och
kontroversiellt) med esoteriken är att den inte bara hävdar att
medvetenheten förändrats kollektivt över tid, utan även
individuellt. Det vill säga att vi var och en av oss har en historia
av förflutna liv som sträcker sig långt bakåt i tiden, och att
man om man kunde studera hela serien av inkarnationer skulle kunna
urskilja en höjning av medvetenhetsnivån.
Livet har alltså en riktning;
utvecklas åt ett speciellt håll, och det är mot större
medvetenhet, och därigenom större makt. Slutmålet för allt
levande är en allt omfattande totalmedvetenhet med förmåga till
fullkomlig kärlek, vishet och allmakt.
Men ovanstående vision innebär även
att människan, så som vi nu känner henne, inte är evolutionens
slutmål –
skapelsens krona –
som vetenskapen gärna vill få oss att tro. Det mänskliga livet här
på jorden är bara ett genomgångsstadie. Men om den mänskliga
livsformen bara är ett genomgångsstadie: För vem är människan
ett genomgångsstadie, vad är det för liv som använder den
mänskliga formen?
Pythagoras
kallade livets kärna –
det som vi egentligen är –
för monaden. Vi
människor, och allt annat liv, är monader. Monaden är enligt
Pythagoras minsta möjliga punkt i urmaterien och har potentiellt
sett både medvetenhet och vilja. Ett annat klassiskt sätt att
benämna den människans kärna som vi egentligen är, är att kalla
den för mikrokosmos.
Skall
man kunna förstå idén om människans individuella utveckling över
tid är det alltså viktigt att skilja mellan människan som
personlighet och monad. Personligheten föds och dör här på jorden
och har en för oss överblickbar existens. Monaden eller mikrokosmos
har enligt esoteriken ett evigt liv. Personlighetens uppgift är att
vara det verktyg för monaden som möjliggör livserfarenheter och
därmed utveckling.
Av
olika anledningar som jag inte kan gå in på här, så har
personligheten en så pass begränsad livslängd att många
personligheters liv behövs för att monaden skall kunna ta sig
igenom det mänskliga riket. Reinkarnation betyder enligt det
esoteriska tankesystemet att monaden behöver ikläda sig nya höljen
(kroppar), efter att de gamla blivit avlagda, för att kunna få de
nödvändiga egenskaper som krävs för att ta sig vidare till högre
riken.
Tiden
i människoriket kan därför beskrivas som en utvecklingsväg från
relativ ofullkomlighet till fullkomlighet; från okunnighet, hat och
vanmakt till visdom, kärlek och handlingskraft. På vägen genomgår
människan olika urskiljbara stadier som motsvarar uppnådda förmågor
och utvecklade egenskaper. Hur denna väg ser ut, så som den
beskrivs inom esoteriken, ska jag återkomma till i kommande inlägg.
