Detta är en av de mest fundamentala
existentiella frågorna som kan ställas. Rädslan för döden sägs
vara den enskilt viktigaste drivkraften till filosofi, konst och
kulturyttringar överhuvudtaget. Svaret på denna fråga är väldigt
avgörande för hur vi ser på livet.
Blir svaret ja antar de
konstnärliga yttringarna formen av lovsång till livet, och kanske
till Gud. Om svaret blir nej blir skapelserna mer dystra, anklagande
och kanske leder de till ett förnekande av existensen av något
högre.
De etablerade religionerna och
livsåskådningarna har sina specifika föreställningar om hur livet
på ett eller annat sätt överlever kroppens död. Den traditionella
kristna tolkningen är att människan på domens dag (med Jesus
hjälp) uppstår. I väntan på uppståndelsen är människan utan
medvetande (får vi anta eftersom den fysiska kroppen upplöses och
kristendomen inte erkänner några mer finstoftliga kroppar. Om
människan under tiden har en av kroppen oberoende själ, och var den
i så fall befinner sig och vad den upplever, är ytterst oklart).
De olika esoteriska lärorna har
fullödigare svar. Gemensamt för dem tycks vara att människan
överlever döden. Den fysiska kroppen dör vid dödsögonblicket,
likaså den eteriska motsvarigheten. Resten av de finstoftliga
kropparna (eller höljena om vi ska använda Laurencys vokabulär),
fortsätter att leva ytterligare en tid. Det som sedan återstår av
människan kommer när tiden är inne att inkarnera i en ny fysisk
kropp och bygga upp nya höljen.
Det kristna svaret är att
personligheten återuppstår. Vi är precis likadana som när
vi dör. Esoterikens svar är att människan vid inkarnation bygger
upp en ny personlighet.
Det finns mycket mer att säga om detta
och jag stannar för tillfället här. Esoterikens syn på livet och
döden finns rätt så utförligt beskrivet i min bok för den som så
önskar.
Jag vill avsluta med att nämna något
om vetenskapens syn på döden. Traditionellt sett har den avfärdat
möjligheten till ett liv efter döden. Detta eftersom hjärnan
slutar att fungera strax efter dödsögonblicket och medvetandet
anses vara beroende av hjärnan. Medvetandet upphör alltså att
existera kort efter dödsögonblicket, enligt den vedertagna
materialistiska uppfattningen.
Det som nu händer inom
vetenskapssamhället är väldigt spännande. Det ser ut som att ett
skifte i synsätt kan vara på väg. Från flera olika håll öppnar
man nu dörren för möjligheten att medvetandet faktiskt kan fungera
utan hjärnan.
Forskare vid NYU Langone Medical Centeri New York har visat att medvetandet faktiskt fortsätter att
existera även sedan människan tekniskt sett är död. Det har man
kommit fram till genom att intervjua personer som haft så kallade
nära döden-upplevelser.
Divisionof Perceptual Studies vid UVAMedical Center har under 50 års tid studerat om medvetandet
överlever döden. De har kommit fram till att mycket talar för att
medvetandet faktiskt överlever hjärnans kollaps. Det har man gjort
bland annat genom att undersöka barn som sägs minnas tidigare liv.
En del av dessa fall är så häpnadsväckande att enda rimliga
förklaringen är att barnen faktiskt har minnen från tidigare liv.
Kan det vara så
att vi är med om ett paradigmskifte? I så fall är det ett skifte
från enögt fokus på materia till en förståelse för att
medvetandet har en långt större och viktigare roll, både i vårt
liv och i universum, än vad vetenskapen hittills utgått från. Det
är nog en lång väg dit än, men de första stegen har i alla fall
tagits.
