Nu när vi gått in i det mytomspunna året 2012 så tränger sig frågan på vad som kommer att hända. Det korta svaret är förstås att ingen vet och att det är lönlöst att spekulera. Det är förmodligen så att själva spekulerandet och fantiserandet ökar rädslan eftersom det finns en hel del undergångsprofetior och konspirationsteorier i omlopp.
Det lite längre svaret som jag ger här – och som naturligtvis inte ska ses som en profetia eller någon absolut sanning – handlar om att försöka se vilka krafter som redan är aktiva och som kan komma att få sitt utlopp under det kommande året. Utifrån en analys av dagsläget går det ofta att säga någonting om sannolikheten för olika möjliga scenarier. Problemet är bara att så mycket är dolt för människan. På grund av hennes ringa förstånd och förmåga till varseblivning är vi mottagliga för bara en bråkdel av alla krafter i universum. Den som är esoteriskt bevandrad vet att vi är medvetna i endast 3 av 49 materievärldar, och objektivt medvetna i enbart delar av den lägsta.
En sak kan vi vara säkra på. Det är att spekulationerna kommer att öka och fånga alltmer av allmänhetens intresse ju närmare det magiska datumet 21 december 2012 vi kommer. Den som minns övergången till det nya milleniet kommer säkert ihåg den undergångsstämning som piskades upp då. Vi varnades i media av allehanda undergångsprofeter, datakonsulter och övriga som hade någonting att tjäna på hysterin. Det troliga är därför att samma sak kommer hända igen.
Varför är datumet 21 december 2012 så speciellt? Det som många mayaforskare och företrädare för nyandlighet hävdar är att mayaindianernas stora kalender – den långa räkningen – slutar då. Enligt dem så finns ingen fortsättning efter det nämnda datumet och det skulle tyda på att en tidsålder slutar i en stor katastrof. Man hänvisar till myter hos olika indianstammar som talar om tidsåldrar som slutar i undergång och katastrof och menar att nu har vi kommit dit.
Men alla håller naturligtvis inte med. Mayaforskaren Carl Johan Calleman, som jag skrev om i mitt förra inlägg, säger att det påstådda datumet för kalenderns slut är felaktigt. Enligt honom har kalendern redan slutat. Det skedde den 28 oktober 2011. Slutet ska heller inte ses som en undergång utan början på en ny tid då omständigheterna är särskilt gynnsamma för människans andliga utveckling, om hon griper tillfället.
Det som enligt anhängarna gör 21/12 2012 speciellt är att vintersolståndet inträffar då. Det skulle alltså inte vara någon slump att konstruktörerna av mayakalendern valde detta datum till slutdatum. Vissa nyandliga företrädare säger dessutom att flera av planeterna tillsammans med solen står i en rak linje med vintergatans centrum, vilket har en speciell betydelse för mayaindianerna eftersom där bor den högste guden Hunab Ku. Kritiker hävdar att linjen med vintergatans centrum inte kan fastställas till ett visst datum eller att tidpunkten redan skulle ha varit.
Om vi anlägger ett astrologiskt perspektiv på ovan nämnda datum kan vi se att vid denna tid infinner sig en grupp av aspekter som astrologerna kallar för Yod. Planeterna Pluto, Jupiter och Saturnus är förbundna med varandra. Pluto symboliserar transformation, död och pånyttfödelse; Saturnus den verklighet som vi upplever och begränsas av; Jupiter strävan efter att växa och expandera utanför Saturnus begränsningar. Det ser alltså ut som om förutsättningarna för att mänskligheten ska bryta sig loss ur gamla förlegade föreställningar och anamma en ny syn på verkligheten och livet skulle vara för handen. Kanske bidrar själva uppmärksamheten och förväntningarna på att någonting ska hända till att det faktiskt sker en förändring i människans kollektiva medvetande?
Som ni märker finns det många olika bud och alltihop är spekulationer. Det som återstår för var och en är att använda det förnuft och det omdöme vi har och inte låta oss ta över av vare sig rädsla eller omotiverad entusiasm. Det är farligt att sluta tänka själv och lägga över ansvaret för sina handlingar på någon annan; en guru, profet eller expert. Det är bekvämt men ack så farligt att blint lita på någon annan, det har vi sett många exempel på under historiens lopp.
Kvarstår gör de eviga existentiella frågorna om vilka vi är, var vi kommer ifrån och vart vi är på väg. Att vi på mänsklighetens nuvarande utvecklingsnivå inte kan hitta svaren lämnar fältet öppet för allehanda falska profeter och bedragare. Men det betyder naturligtvis inte att det inte skulle finnas några svar; ingen objektiv sanning. Och det betyder heller inte att det inte skulle finnas individer som har tillgång till svar som är mer i överensstämmelse med verkligheten än de svar vi för tillfället har. Det betyder däremot att vi måste nöja oss med att inte definitivt kunna veta förrän den möjligheten verkligen ges oss.
