Viljans och rörelsens mysterium, del 1

Jag har i tidigare inlägg skrivit om medvetandets natur och möjligheten att utveckla människans medvetenhet. Då såg vi att kunskapen om detta ämne är mycket bristfällig, åtminstone i väst. Nu tänker jag skriva om ett ämne som vi förstår ännu mindre av – viljan.

Enligt den esoteriska världsåskådningen (såsom den uttrycks av Henry T Laurency) finns det tre verklighetsaspekter som alltid är närvarande – vilja eller rörelse, medvetenhet och materia. Av dessa är det enbart materieaspekten som vi har objektiv kunskap om. De bägge andra har vi endast subjektiv erfarenhet av. Allra svårast tycks vi ha att förstå viljans och rörelsens aspekt.

Till att börja med kan det tyckas att vilja och rörelse är två helt olika saker. I själva verket är de uttryck för samma fenomen.  Vilja kan beskrivas som medvetandets intention att åstadkomma någonting. Om jag till exempel vill läsa en bok så måste min önskan vara så pass stark att jag kan förmå min kropp att utföra de handlingar som krävs för att realisera min önskan. Jag kanske måste resa mig upp ur soffan, gå in i ett annat rum, leta upp boken, ta på mig läsglasögonen och sedan gå tillbaka och sätta mig i soffan igen. Om jag inte lyckas förmå mig att göra detta var inte önskan tillräckligt stark.

I det här exemplet kan vi se att viljan är samma sak som önskan eller begär. Men den viktigaste slutsatsen vi kan dra är att viljan, om den är tillräckligt stark, leder till handling eller rörelse.

Om ovanstående exempel kan verka trivialt  finns det en annan utgångspunkt inom esoteriken som är mindre självklar, och det är att all form av rörelse samtidigt är uttryck för vilja. Så länge vi talar om rörelser som utförs av levande varelser – åtminstone av människor  –  kan vi hänga med. Men att det skulle finnas  en vilja bakom naturens processer eller jordens rörelse kring solen kan för vårt förnuft tyckas vara nonsens.

En gång i tiden var dock inte dessa tankar så främmande. Naturen och hela världen sågs som ett uttryck för den mäktigaste viljan av alla – Guds vilja.  Människan har ända sedan urminnes tider haft en instinktivt eller intuitivt grundad uppfattning att det bakom de till synes livlösa processerna  finns både medvetenhet och vilja.  Naturfenomen som åska och regn har haft sina gudar. Idag tror vi att vi genom det vetenskapliga tänkandet och dess landvinningar vet bättre. Och det gör vi naturligtvis på ett sätt. Vår objektiva kunskap om naturfenomen har ökat dramatiskt. Däremot kan vi fortfarande inte på ett tillfredsställande sätt förklara varken medvenhetens, viljans eller rörelsens natur.

Hur kan någonting överhuvudtaget röra sig? Vad är det som driver vår planet att röra sig i en omloppsbana runt solen, och får den att undvika kollision med övriga planeter i solsystemet? "Gravitationen" skulle många säkert svara på de sista två frågorna. Men faktum är att gravitation bara är ett ord som vi använder för att försöka förklara det som sker. Vetenskapen har fortfarande inte förstått dess natur. Med andra ord: vi kan räkna ut gravitationskraften men vi vet inte vad den egentligen är. (Fortsättning följer)